Vi väcktes av skottlossning strax efter klockan 05.

Ljudet av automatvapen kom från favelan uppe på bergssluttningen bara ett stenkast bort.

Enligt uppgifter i lokala medier här i Rio var det gängmedlemmar som angrep en polisstation. Det har legat någonting i luften de senaste dagarna. Tungt beväpnade militärer har stått vakt på vår gata.

För två veckor sedan sköts en ung tvåbarnsfar till döds av polisen i samma favela. Han bar på ett paraply. Polisen sade att de trodde att det var ett gevär.

Bordet dukat för Bolsonaro

Det är ett jätteland med stukat självförtroende som går till val. De senaste åren har präglats av den djupaste ekonomiska krisen i modern tid och en lång rad korruptionsskandaler har dragit hela det politiska etablissemanget i smutsen. Misstron sprider sig i samhället. Bordet står dukat för missnöjespolitikern Bolsonaro.

Och så våldet. En skenande kriminalitet som får välbärgade brasilianare att lämna landet.

Bolsonaro lovar drastiska lösningar för att stoppa laglösheten. Tyngre vapen. Beväpna befolkningen. Skjut för att döda. Militarisera skolorna. Åsikter som för bara några år sedan sågs som extrema har nu blivit mainstream.

Fyra länder står för 25 procent av alla mord

Latinamerika är den enda världsdelen där dödligt våld ökat under 2000-talet.

Fyra länder – Brasilien, Colombia, Mexiko och Venezuela – står för 25 procent av alla mord i världen.

Jag möter samma smärtsamma historier överallt: Tijuana, Caracas, Bogotá, Rio de Janeiro. Ett krig som ingen vet när det började. Eller hur det ska få ett slut.

Hittills under 2000-talet har 243 000 personer dödats i terrorattentat runtom i världen. Och 900 000 har dött i krigen i Afghanistan, Irak och Syrien. Under samma period har 2,5 miljoner människor mördats i Latinamerika.

Bara i Brasilien begicks det i fjol 64 000 mord. Det är siffror som är omöjliga att ta in.

En explosiv cocktail

Våldsspiralen i Brasilien och i övriga Latinamerika är ett resultat av en explosiv blandning orsaker: frustrerad manlighet, korrupta statsapparater, prekär arbetsmarknad, lukrativ droghandel och avgrundsdjupa klassklyftor.

När jag tittar ut från balkongen på trettonde våningen ser jag i ett svep den brutala kontrasten.

Bara några hundra meter skiljer överflöd från nöd. Till vänster klamrar sig ett virrvarr av elledningar och tegelhus envist fast på branten. Till höger står lyxhotellen i givakt där Atlantens klarblå vatten svalkar Copacabana.