Jag var här under hela corona-krisens början, gick på Milanos tomma gator och stod en solig februaridag vid avspärrningarna i den röda zonen vid Codogno i Lombardiet, Europas första epicentrum. I zonen fanns smitthärdarna, min fotograf och jag gjorde reportage för Rapport och Aktuellt utan att ana vad som väntade Italien och världen.
Väl tillbaka i Rom fick jag uppleva hur krisen eskalerade, hur smittan spreds, dödstalen steg allt fortare och i samma takt växte rädslan.
Sen kom nedstängningen, den totala. I snart sex veckor har italienarna nu tvingats vara instängda i sina hem, liksom jag nu när jag kommit tillbaka efter en tid i Sverige.
Militär kontroll på torget
Min flygresa till Rom, via Paris, var som något ur en katastrof-film. Arlanda och Charles de Gaulle låg öde, tysta, tomma, alla bar ansiktsmask ombord, jag fick visa så många intyg att jag miste räkningen, uppge vem som skulle hämta mig i Rom, bil, bilnummer, adress – allt.
Ur rädslan föds kontrollsamhället. I dag, ute på jobb vid matmarknaden Mercato Trifonfale, stoppades vi av polis som ville se jobbintyg. Vid vackra torget Piazza del Popolo var det militären som kontrollerade oss. Utanför marknaden utbröt sen bråk, en man ville gå in utan ansiktsmask, han fick inte handla och avvisades. Majoriteten italienare biter ihop i hemmen men i takt med att försommarvärmen stiger utanför fönstren och man har minst två veckor i karantän till att härda ut så ökar frustrationen.
På vägen hem fyllde vi på vatten i en av Roms alla fina små dricksfontäner, vi var varma och ingenstans kan man köpa en flaska vatten om man inte vill köa till mataffären, ibland i timmar.
Folks hälsa i ena vågskålen
Jag sitter och skriver nu på takterrassen, välsignar möjligheten att vara utomhus. På andra terrasser ser jag folk som läser, joggar runt runt, leker med sina barn, äter middag.
Många familjer har det svårare utan minsta möjlighet att komma ut och den italienska regeringen vet att folks fysiska och psykiska hälsa ligger i den ena vågskålen. Liksom hotet om depressioner, våld och oroligheter samt massarbetslöshet och utbredd fattigdom om inte samhället öppnas igen. Samtidigt fortsätter runt 500-600 personer om dagen att dö och hittills har över 23 000 personer mist livet. Hela Italien är ett värkande sår och en sjudande kittel av olika känslor.
Sommaren ligger runt hörnet men ingen vet hur den ska bli. Ska vi bära ansiktsmask på stranden? Ska man ta förslaget om plexiglas mellan solsängarna på allvar? Hur länge orkar vi bara tänka på och prata om viruset? När får vi gå på till en bar, ta en glass, sitta i solen och inte behöva berätta för någon varför vi är ute och vart vi ska? De enklaste av saker, hur dyrbara de blir när vi förlorar dem.