– Ingen vill prata franska, men Frankrike har tvingat oss, säger den unga kvinnan.
Jag träffade henne i ökenstaden Agadez i Niger för ett antal år sedan. Då den sista hållplatsen för migranter innan de hoppade upp på människosmugglarnas flak för den livsfarliga resan genom Sahara, upp genom det kollapsade Libyen.
När jag reser i det fransktalande Afrika slår det mig hur många som fortfarande ser Frankrike som en kolonial storebror med sina långa fingrar djupt nedkörda i den afrikanska jorden. Och det ligger något i det.
Jag minns ett vägarbete i Ouagadougou i Burkina Faso, där en fransman med viktig min stod och dirigerade ”lokala” arbetare med spadar. Eller ta säkerhetskontrollen vid flygplatsen Bamako i Mali, tror jag det var. En fransman där också med bevakande blick i bakgrunden. Och på hotell förstås. Många stressade och svettiga vita managers.
Spelpjäsen Frankrike
Frankrike har också länge fått kritik för sitt koloniala arv. Att det in i vår tid har funnits en syn där de fransktalande länderna är en resurs och invånarna objekt som ska lemmas in den franska kultursfären. Även finanspolitik och allehanda despoter har varit tätt knutna till Paris. Och ett återkommande budskap som nått långt utanför Niger är att var tredje lampa som lyser i Frankrike kommer från uran i Niger, där människor i sin tur sitter kvar i mörkret.
Och så det här: 78 procent av alla militärkupper sedan 1990 i Afrika söder om Sahara har skett i fransktalande länder.
Men det brukar invändas att tidigare brittiska Nigeria och framförallt Sudan (som leder kuppligan) inte varit franska. Frankrike kanske inte är riktigt så entydigt skyldiga som rysk Wagnerpropaganda nu öser ut i den här skakiga regionen. Omkring 90 procent av alla afrikanska länder har trots allt någon form av kupperfarenhet sedan självständigheten.
Varför förlorar demokratin mot diktaturen?
Kanske är min inledande fråga fel ställd. Varför förlorar demokratin mot diktaturen? Sanningen är det att det aldrig hunnit växa fram några fullt fungerande demokratier i den här delen av Sahel. Svaga institutioner, korruption, koloniala godtyckliga gränser, etniska och religiösa motsättningar är omfattande problem.
I dessa porösa statsbildningar har militären ofta sig själva som det enda strukturerade och disciplinerade organet. Ironiskt nog är kuppmakarna ofta tränade av Väst, som de i Niger.
Och i en tid av ekonomisk turbulens efter Covidpandemin och Rysslands invasion, parat med en ett misslyckande av Frankrike och FN med att komma tillrätta med det växande jihadistproblemet i Sahel finns en jordmån för kupper. Även om de kan ske av rent personligt karriäristiska skäl, som det talas om i Nigers fall.
– Jag gillar ryska och vill flytta till Moskva, sa en tjej på ryska skolan Centralafrikanska Republikens huvudstad Bangui till mig när jag var där tidigare i år.
”Ryssland har tvingat oss”
Om Frankrike misslyckats med att bidra till stabila demokratiska fundament är Ryssland och Wagner nu på väg in för att rasera det som faktiskt finns. Vad kommer dottern till tjejen på ryska skolan säga när hon växt upp?
– Ingen gillar ryska, men Ryssland har tvingat oss.
Och så börjar vi om igen.