Fenicier, greker och romare behärskade landsdelen under antiken. Den bördiga jorden gjorde det till ”Roms kornbod”. På 600-talet erövrades det av de framryckande muslimerna. På 1500-talet erövrades Nordafrika av de muslimska turkarna (ottomanerna).

År 1911 ockuperade Italien de libyska provinserna och kallade senare kolonin Libia Italiana.

Under andra världskriget ockuperades landet till sist av de allierade och först 1951 blev det självständigt. Då äntligen uppträdde namnet Libyen på kartan som betecknnig för det land vi i dag kallar så. Ursprungligen var Libyen – under antikens greker – benämning på hela Nordafrika.

Runt 90 procent av landet är öken. Ytan är fyra gånger så stor som Sveriges, med en befolkning på (kanske) 6 miljoner, Traditionellt är det uppdelat i tre regioner, som spelar en roll i dagens politiska kaos.

Slitit sig loss

I väst ligger regionen Tripolitanien med huvudstaden Tripoli. I öst regionen Cyrenaika med staden Benghazi. I söder Fezzan, rikt på vatten och oaser, men glest befolkat. Den största delen av Libyens befolkning bor i remsan längs kusten. Förhållandet mellan Tripoli och Benghazi har länge varit spänt.

Det visade sig också, när östra delen under protesterna tycktes ha slitit sig loss från Kadaffis välde.

Efter självständigheten var landet en federation mellan de tre regionerna. Sedan Kadaffi tog makten 1969 har det mesta centraliserats.

På kartor ser det ut som om de största oljetillgångarna finns i öst. Trots omfattande förstatliganden är oljemarknaden fri. Västliga oljegiganter hoppas på nya fynd och tilldelning av utvinningsrättigheter.

Fattigt land

Vid självständigheten 1951 var Libyen ett fattigt land. Främsta exportartikel var skrot från andra världskrigets efterlämnade kigsmateriel plus esparto-gräs som används i kvalitetspapper.

År 1959 upptäcktes olja. Nu anses Libyen ha den högsta levnadsstandarden i Afrika. Dock är arbetslösheten bland unga hög, välståndet är ojämnt fördelat, precis som i andra oljerika arabstater. Arbetslösheten antas vara minst 30 procent.

Med nuvarande produktionstakt skulle Libyens kända oljetillgångar räcka i 50 år. Dessutom har man stora ounyttjade fyndigheter av gas. Libyen är världens tolfte störste oljeexportör.

Importerar 75 procent

Satsningar på övrig industri och jordbruk har inte lyckats väl. Libyen importerar 75 procent av sina livsmedel.

Runt 1,5 miljoner ”gästarbetare” från andra länder arbetar i landet trots arbetslösheten. Det är det relativa välståndet som gör att libyer kan tacka nej till de smutsigaste arbetena som utförs av ofta föraktade arbetare från Afrika eller från andra arabstater.

Bo Inge Andersson

bo_inge.andersson@svt.se