Handskaks-emojin var kanske överflödig när den ryska ambassaden i Sydafrika häromdagen meddelade att 49 av 54 afrikanska länder bekräftat sitt deltagande i det stundande toppmötet i S:t Petersburg. Belåtenheten framgick med all tydlighet ändå i inlägget på Twitter – förlåt, ”X” som det numera heter.
Tråkigare för Ryssland är det som mellan raderna framgår av inläggets andra del, där det noteras att president Vladimir Putin tar sig tid att träffa samtliga 17 statsöverhuvuden som deltar: mötet är klart svalare än föregångaren 2019.
Då, i ryska Sotji, deltog 43 stats- och regeringschefer och mötet var fyra i stället för två dagar långt. Förklaringen är enligt Ryssland press från västländer.
– USA:s, Frankrikes och andra staters linje bör fördömas. Faktum är att de berövar afrikanska stater rätten att välja sina samarbetspartners, säger Kremls talesman Dmitrij Peskov enligt statliga ryska medier.
Huruvida förslagsvis tidigare sovjetländer har rätt att välja sina egna samarbetspartners berördes inte. Men klart är att Ryssland har starka intressen i att stormötet i S:t Petersburg blir en succé.
Ryssland behöver hitta nya marknader
För det första behöver Ryssland hitta nya marknader när sanktioner från västländer och deras allierade biter. Frågan är då vad Ryssland faktiskt kan erbjuda.
Ryssland har inte Kinas mer avancerade teknikexport och har en förhållandevis blygsam ekonomi i förhållande till storleken på kartan. Att Ryssland på kort sikt står inför en ekonomisk boom är det väl knappast heller någon som föreställer sig.
På exportsidan förser Ryssland Afrika med främst råvaror, vapen och spannmål, där den sista punkten fått stor relevans under kriget i Ukraina då Ukraina också är storexportör.
Ryssland försäkrar att man kommer att säkra tillgången på spannmål i ett läge där man blockerar Ukrainas export, till synes i avsikt att både neka Ukraina inkomsterna och ta över Ukrainas marknadsandelar. Afrikanska länder har intresse av att tacka och ta emot eventuella gåvor från Moskva, men frågan är om det räcker på längre sikt.
Ett behov av att visa upp sig som stormakt
För det andra har Moskva ett stort behov av att visa upp sig som en fortsatt stormakt med inflytande och allierade världen runt.
För att sälja in detta har man plockat fram den Sovjetosande retorik där Ryssland framhåller sig som antiimperialismens och antikolonialismens främsta förkämpe. Det trots att kriget mot Ukraina till stor del är ett uttryck för en rysk imperialistisk identitet där andra slaviska länder av naturen förväntas underkasta sig Moskvas vilja.
En del av den här retoriken kan för all del gå hem i afrikanska länder, som har goda historiska skäl att se skeptiskt på forna kolonialmakter. Men Ryssland kommer också behöva erbjuda något mer handfast i kompensation till de afrikanska länder som ställer upp på Rysslands PR-viktiga fototillfälle.
Afrikanska länderna kan ställa krav
Exakt vad Ryssland kan tänkas dra fram ur presentsäcken återstår ännu att se. Samtal om det privata militärföretaget Wagners roll i Afrika kommer säkerligen att föras bakom stängda dörrar men offentligt låtsas ryska regeringen fortfarande att man inte är involverad i Wagner. En del avtal om ekonomiska och industriella samarbeten är inte heller osannolika.
Oavsett kommer de tillresta ländernas representanter att kunna ställa krav. Alltför ofta betraktas afrikanska länder bara som brickor i stormakters spel. I själva verket är de egna aktörer som väl förstår sitt värde:
Ryssland behöver i dag Afrika mer än Afrika behöver Ryssland.