Men hans väg till målet, ett demokratiskt Sydafrika, kantades av många svåra år då förtrycket av den svarta majoriteten blev allt mer brutalt.
Engagerade sig tidigt politiskt
Mandela växte upp i Östra Kapprovinsen, dåvarande Transkei, under enkla förhållanden. Redan som ung stod det klart att han skulle bli en person att räkna med. Han fick sin grundutbildning vid en missionsskola, men så fort han kunde reste han till storstaden, läste juridik och grundade en advokatbyrå. Han engagerade sig tidigt politiskt.
När den afrikanska nationalkongressen, ANC, förbjöds 1960 gick Mandela under jorden. Det var blodiga år och som ledare för ANC:s ungdomsförbund uppmanade han till väpnad kamp.
27 år i fängelse
1964 dömdes Mandela till livstids fängelse och skickades till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Han avslutade sitt uttalande vid rättegången med orden:
”Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”
Under de 27 åren i fängelse spelade han en viktig roll för kampen mot apartheid, inte minst som symbol. Han framhärdade i optimistiska uttalanden som strävade efter försoning.
Hårda strider i kampen för demokrati
1990 släpptes Mandela fri tillsammans med andra frihetskämpar och förhandlingar inleddes med nationalistpartiet, under ledning av FW de Klerk.
Mandela förvånade omvärlden med sin otroliga optimism och frånvaro av bitterhet. Men förhandlingarna drog ut på tiden och samtidigt pågick hårda strider mellan regeringstrupper och rebeller, framförallt i storstädernas förstäder. Våldet höll på att stjälpa hela demokratiseringsprocessen.
Trots allt lyckades de bittra fienderna förhandla fram en ny och modern författning.
1993 fick Mandela och FW de Klerk dela på Nobels fredspris och i slutet av april 1994 hölls det första fria valet. Demokratin var ett faktum och Mandela tog över ledningen av Sydafrika.
Valde försoning
Utmaningarna var enorma efter 350 år av förtryck. Hatet präglade stora delar av samhället. Mandela gjorde det till en av sina huvuduppgifter att försöka skapa försoning mellan svart och vit. Han valde att inte spela på de revanschistiska ”vi och dom-stämningarna” utan talade alltid om ett enat Sydafrika.
När han lämnade presidentposten 1999 och Thabo Mbeki tog över beslutade Mandela att ägna en stor del av sin tid åt att samla in pengar till fattiga barn och uppmana näringslivet att sponsra skolor i fattiga områden.
Han fortsatte att engagera sig i politiska frågor. När Madiba, som han kallades, pratade, så lyssnade Sydafrika. Bland annat riktade han skarp kritik mot Mbeki för att inte ta AIDS-epidemin på tillräckligt allvar. Mandela har belönats med över 250 utmärkelser.
I samband med sin nittioårsdag i juli 2008 avfördes Mandela och ANC slutligen från USA:s terroristlista.
I december 2012 blev 94-åriga Mandela intagen på sjukhus. Då vårdades han i tre veckor för lunginfektion och genomgick en gallstensoperation. Sjukhusvistelsen var hans längsta sedan han släpptes från fängelset 1990.
Under våren har han vårdats på sjukhus ett flertal gånger för lunginflammation. Och den 8 juni fördes han till ett sjukhus i Pretoria för en lunginfektion. Den här gången var det allvarligt.
Sagt av Nelson Mandela:
”Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.”
”Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.”
”Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.”
”Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.”
”När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”