Många av dem skulle komma att påverka samhället, världspolitiken, filosofin och världslitteraturen ända in i vår tid, 100 år efter krigets utbrott 1914.
Den mest kända av dem alla är förstås Adolf Hitler, som ledde världen in i ännu ett världskrig bara 20 år efter att det första hade avslutats.
I leran och bland granatskärvorna på västfronten hittar vi också Hitlers framtida baneman Winston Churchill, liksom USA:s blivande president Harry S Truman.
Frankrikes framtida ledare Charles de Gaulle slogs i blodbadet vid Verdun där han tillfångatogs av tyskarna 1916. Benito Mussolini som skulle bli diktator i Italien var med i striderna på den italiensk-österrikiska fronten.
Många militärer som skulle leda sina länders arméer under andra världskriget var med redan under första världskriget, fast då på lägre befattningar. Hit hör Bernard Montgomery och Erwin Rommel som 1942 skulle stå mot varandra vid el-Alamein i Nordafrika.
Hemingway och Tolkien
Fast det mest anmärkningsvärda är hur många författare, konstnärer och kompositörer som skulle bli stora sedan de genomlevt fasorna vid fronten – Ernest Hemingway, J R R Tolkien, Jaroslav Hasek, Erich Maria Remarque, Max Ernst, Maurice Ravel, Vaughn Williams, och många fler.
Hemingway, som tjänstgjorde som frivillig vid den italienska fronten och sårades svårt, återkom till kriget och dödandet upprepade gånger i sitt författarskap.
Tolkien var med om det extremt blodiga slaget vid Somme 1916, och kunde sannolikt aldrig glömma granatelden vid horisonten och det förstörda landskapet runt frontlinjen. Det mörka, onda riket Mordor – där aska och lava täcker marken – i Sagan om ringen är kanske inget annat än västfronten.
Meningslöst krig?
Alla dessa personer formades starkt av sina krigsupplevelser, vilket är extra tydligt hos författarna. Den bild de skapade av kriget har också blivit bestående. Vi tenderar att se på kriget som det skildras i många av böckerna från dem som var med i skyttegravarna – som ett tragiskt skördande av människoliv.
Frågan är förstås om detta återspeglar sanningen. Av författare som Remarque kan man lätt få för sig att alla frontsoldater upplevde kriget som meningslöst, men så var sannolikt inte fallet. Kriget utövade tvärtom en lockelse för många, vilket framskymtar hos andra författare, exempelvis Ernst Jünger.
– Upplevelsen av kriget var inte lika för alla. Bland krigsveteranerna fanns en väldig massa olika typer av människor. En del utsattes för svåra lidanden, andra tyckte säkert satt de hade det ganska bra. Vissa, som Hitler och Mussolini, saknade kriget, säger Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.
Krävde hämnd
Denna kluvenhet återspeglas tydligt bland mellankrigstidens politiker och statsledare. Många av dem som varit med i leran på västfronten bestämde sig för att något liknande aldrig fick upprepas. I Frankrike och Storbritannien ledde sådana stämningar till pacifism och nedrustning.
Den motsatta trenden, tanken på en ny kraftmätning, blev rådande i Tyskland. Hitler, som då ännu var näst intill okänd, formulerade tanken tydligt den 18 september 1922, fyra år efter kriget: ”Det får inte vara så att två miljoner tyskar har fallit i onödan. Nej, vi förlåter inte, vi kräver hämnd!”
– Tolkningen som Hitler gjorde låg säkert ganska nära hur många vanliga tyskar såg på saken, säger Åselius.
Slutsatsen blir att första världskriget satte djupare spår i samtiden än kanske något annat krig i historien. De som deltog kunde aldrig glömma vad de varit med om. Kanske det var därför som så många av dem blev berömda efter kriget – på gott och ont.