Hon kommer aldrig glömma ljudet som uppstod när hennes ansikte krossades mot den hårda stenen. Och hon kommer aldrig glömma sitt eget skrik.

Det var en vacker sommardag i juli 2015. Familjen Hegvik från Brekstad i Norge hade varit på vandringssemester i de norska fjällen men var nu på väg till flygplatsen Gardemoen för att byta frisk luft mot härlig sol på Kreta. Men först skulle hela familjen: mamma, pappa, storasyster Hanne, 19, mellansyster Mari, 17, och lillebror Öystein, 15, cykla ner från fjället.

Mari, som älskar fart och fläkt, trampade på i rask takt ner för den slingriga bergsvägen.

– Kom igen, Hanne! ropade hon flera gånger till sin storasyster.

17-åringen, som inte hade hjälm på sig, satte fart – och plötsligt var olyckan framme. Vid ett grusigt parti tappade Maris cykel fästet. Hon minns att hon hann tänka att det trots allt inte var så farligt. På sin höjd skulle hon få några blåmärken.

Men inget kunde vara mer fel – Mari såg stenen komma millisekunder innan den krossade hennes ansikte.

Rann blod från öronen

I en intervju med NRK berättar Mari om den fruktansvärda olyckan. Hon förklarar att hon slungades ner i en å och hamnade under vattnet, men lyckades ta sig upp. Sekunderna efter olyckan kände Mari bara smärtan som strålade i ena axeln. Men det var bara en försmak.

När Mari kände på sitt ansikte förstod hon att någonting var fruktansvärt fel. Huden var i princip intakt men ansiktet kändes helt löst, samtidigt rann blodet från hennes öron och hon hade svårt att se. Senare skulle det visa sig att Maris ögonhålor hade krossats.

Där låg 17-åringen, som hade hela livet framför sig, vid en lugn älv som färgats röd av blod.

– Det första jag tänkte på var mina tänder, jag tyckte så mycket om dem, säger Mari och berättar hur hon desperat letade efter sina tänder med tungan.

Men tänderna var borta.

Snart kom storasyster Hanne springandes. Hon hade hade hört Maris skrik och förstod att det här var allvar. Då det saknades täckning för telefonerna blev situationen snart farlig och till slut fick lillebror Öystein cykla tillbaka till den stuga familjen bott i för att få hjälp.

Samtidigt stod pappa Roar vid bilen och väntade på sin familj som inte kom. I stället bröts tystnaden av det dånande ljudet av en ambulanshelikopter. Vad han inte visste var att det var hans egen dotter som låg sönderslagen i den gula helikoptern.

Läkarna: Knappt sett något liknande

Tidigt på eftermiddagen, lördagen den 18 juli, landade helikoptern med Mari på St. Olavs sjukhus i Trondheim. När läkarna tog emot Mari hade hon bara ett litet skrapsår på näsan. Visst var ansiktet svullet, men överlag såg flickan ut att ha klarat sig förvånansvärt bra.

Röntgenbilderna visade dock något helt annat – ett kaos av brutna ben under Maris hud.

Käkarna var totalförstörda och mittenpartiet av Maris ansikte hade demolerats. Läkarna, som knappt hade sett något liknande tidigare, skickade vidare Mari till ett sjukhus i Oslo. Eftersom det var semestertider var specialisterna inom käk- och ansiktskirurgi inte i tjänst i Trondheim just då.

Specialistkirurg på området, Pål Galteland, blev inringd direkt. När läkarteamet fick se Mari insåg man att det inte var en enkel uppgift att rädda hennes ansikte. Maris tänder hade tryckts upp mot näsan och mittendelen av ansiktet bestod nästan enbart av små lösa benfragment.

Gipsgjutning som hjälp

Nästa dag gjordes en första operation för att försöka stabilisera Maris ansikte. Kirurgerna hade ingen aning om hur hennes ansikte såg ut innan olyckan vilket gjorde operationen svår. Men bilder och Maris tidigare gipsgjutning från tiden då hon hade tandställning var till stor hjälp.

– När vi visste hur käkarna ursprungligen såg ut fick vi en utgångspunkt för hur vi skulle bygga vidare, säger Galteland till NRK.

Med hjälp av små titanplattor och skruvar satte kirurgerna ihop allt som var trasigt i Maris ansikte.

Att se sig i spegeln igen

I sommar har det gått fyra år sedan den där hemska dagen i juli. Mari har opererats sju gånger. Hon berättar att hon minns allt från olyckshändelsen, men dagarna därefter är inte lika tydliga.

En vecka efter den första operationen vågade hon se sig själv i spegeln igen. Hennes ansikte hade förändrats totalt och inledningsvis vågade hon inte titta på något annat än sina egna ögon.

– Jag såg väldigt hemsk ut, säger Mari till NRK.

Tidigt bestämde sig Mari för att inte sluta le, trots att hennes tänder var borta. Nu har hon fått tillbaka tänder som liknar hennes gamla. Hon är imponerad över hur kirurgerna har kunnat återställa hennes ansikte.

– Jag var aldrig rädd för att det här inte skulle gå bra. Nu har jag väldigt glad, säger Mari och ler stort.