Det svänger snabbt i Colombia. I söndags röstade landets befolkning med knapp marginal nej till det historiska fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan. I dag, fem dagar senare, tilldelas Colombias president Juan Manuel Santos Nobels fredspris. I Colombia hade de allra flesta räknat bort möjligheten till ett Nobelpris efter nejet i folkomröstningen. Genom att ge fredspriset till Santos är det tydligt att den norska Nobelkommittén vill uppmuntra Colombia att inte ge upp sina ansträngningar att nå ett slutgiltigt fredsavtal. Samtidigt är det ett sätt att belöna Norges eget fredsarbete eftersom landet varit en garant för den colombianska fredsprocessen.
Fredsprocessen i djup kris
Santos får nobelpriset just när Colombia befinner sig i en turbulent situation. Efter att det blev nej i folkomröstningen så har fredsprocessen kastats in i en djup kris. Regeringen sitter i möten med företrädare for nej-sidan för att få svar på vilka ändringar av fredsavtalet de vill få till stånd. Samtidigt har Farc gett sina soldater order om att återvända till sina ordinarie gerillalager i djungeln eftersom nästa steg i processen, som innebär att gerillan ska samla sig i särskilda områden under FN-beskydd, nu lagts på is. Vapenvilan mellan staten och Farc har visserligen förlängts – men än sa länge bara till 31 oktober.
Det internationella trycket ökar
Under veckan har det colombianska civilsamhället mobiliserat på gator och torg för att förmå parterna att snabbt nå en överenskommelse som räddar fredsprocessen. Med Nobelpriset ökar nu även det internationella trycket på Colombia att inte missa möjligheten att sätta punkt för 52 års väpnad konflikt. Att trycket nu kommer såväl inifrån som utifrån kan göra det alltför politiskt kostsamt för kritikerna mot fredsavtalet att sätta sig helt på tvären. Men externa aktörer måste handla med försiktighet utan att ge argument åt de krafter som gärna hänger sig åt en nationalistisk retorik om att en oförstående omvärld försöker tvinga på Colombia ett fredsavtal som förkastats av folket.
Farc för kontroversiella för pris
Det är förvånande att den norska Nobel kommitten väljer att låta Santos få priset ensam. De flesta förhandsgissningar gick ut på att Santos skulle få dela ett eventuellt Nobelpris med Farc-ledaren Timoleón Jiménez. Det krävs ju faktiskt mer än en part för att sluta fred. Kanske bedömde Nobelkommitten att det skulle vara kontroversiellt att ge fredspriset till Farc som ägnat sig åt bland annat kidnappningar, rekrytering av barnsoldater och beskattning av kokahandel. EU har visserligen strukit gerillan från sin terrorlista, men det skedde för bara någon veckan sedan.
Santos inblandad i inbördeskriget
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att inte heller Santos är någon okontroversiell fredspristagare. Som försvarsminister (2006-2009) var han direkt inblandad i en av det colombianska inbördeskrigets blodigare faser. Under hans tid som minister briserade en av de största skandalerna någonsin i Colombia kallad “falsos positivos” (falska resultat). Militären hade satt i system att avrätta civila för att sedan presentera dem som dödade gerillasoldater och plocka ut ekonomiska bonusar för sina påstådda krigsframgångar.
En ny modell för konfliktlösning
Ett av förslagen till Nobelkommittén gick ut på att fredspriset skulle delas mellan president Santos, Farc-ledaren Jiménez och fem representanter för de som drabbats av konflikten. Det som gör den colombianska fredsprocessen unik är just att civilsamhället och framförallt de grupper som tvingats leva mitt i kriget spelat en aktiv roll. Representanter för de hundratusentals som dödats, tiotusentals som försvunnit och sju miljoner som tvingats på flykt har vägrat att reduceras till tysta offer. Och den colombianska fredsprocessen lyfts därför fram som en ny modell för konfliktlösning. Men genom att ge fredspriset enbart till president Santos missade den norska Nobelkommittén möjligheten att uppmärksamma och prisa det unika med den colombianska fredsprocessen.