Mellanlandar i Helsingfors på väg hem till Stockholm från Moskva efter en intensiv nyhetsvecka. För första gången på 30 år upplever jag att jag landar i en helt annan värld; en värld utanför järnridån. Inte järnridån som i betongmurar och stängda gränser, utan en järnridå som man kan sticka handen igenom.
Ser mig omkring. Jag noterar en rysk välklädd man i medelåldern med välansat skägg, uppenbarligen på affärsresa med några kollegor. Från hans trendiga ryggsäck dinglar en reflex i form av Mumintrollet.
För mig framstår han plötsligt som en representant för en generation ryssar som vant sig vid att resa fritt och omfamnat den fria världen. Som liksom hela den postsovjetiska befolkningen har ett förhållande till ordet krig, men som nog tacksamt betraktat sig som sig själv som förskonad.
Han påminner mig om mina vänner i Moskva. De älskar alla mumintrollen och Tove Jansson. De har rest mycket de senaste åren, ätit och druckit gott och deras barn har växt upp utan umbäranden med stor valfrihet.
Många försöker undvika nyheter
Innan jag gav mig iväg försökte jag plantera planer om att ses någonstans i sommar, men mina vänner de tittade tyst på mig. Till slut sade någon det alla tänker: ”Det är inte säkert vi kommer kunna resa utomlands så länge till, Elin. Vi kanske stängs in här. Ni kanske fortsätter hålla gränserna stängda mot oss och vi kanske inte kommer släppas ut härifrån.” Och jag kommer på att jag hört folk skoja om utresevisum, eller hur några börjat viska om att använda möjligheter att skaffa sig andra medborgarskap, de flesta i Israel. Någon har lyckats ge sitt barn ett andra medborgarskap tack vare att den ene föräldern har rötter in ett annat land.
Mina vänner har inte tittat på de statskontrollerade propaganda-tevekanalerna på många år. Många försöker i största möjliga mån undvika nyheter över huvud taget. Flera har eller strävar efter att lämna staden och flytta utanpå landet. Ett par har tagit sina barn ur skolan de vill inte att deras barn ska få en ”patriotisk” uppfostran, istället undervisar de dem i hemmet.
Jämför Putin med Voldemort
Mina vänner tror inte längre att handlingar kan förändra något. Valen är manipulerade, demonstrationer och protester (även enmansvarianter) straffas med fängelse. En lajk eller en kommentar i sociala medier kan ge fängelse. De känner rädsla vanmakt och vrede, men känslorna är för omskakande för att släppa fram, för stora för att sätta ord på i ett vardagligt samtal.
Och ingen nämner längre Putin vid namn. Tidigare skojade man och jämförde honom med Voldemort, mörkrets härskare i Harry Potter. Numera säger de flesta ”han den där”, eller så är man tyst, pekar uppåt och himlar lite med ögonen.
När mörkret sänker sig och ingen Harry Potter finns i närheten är ett litet mumintroll en välkommen påminnelse om en tryggare värld där det finns plats för helt andra sorters bekymmer och funderingar kring livet.