Det var ett oväntat pris som väckte enorm uppmärksamhet. Den norska Nobelkommittén utmanade det mäktiga Sovjetunionen och dess kommunistiska lydstater. Polen var den minst lydiga, där pågick ett uppror som hotade att störta systemet.

Hängde vid Leninvarvet

Jag och SVT:s fotograf Jiri Sirc bevakade den växande oppositionella rörelsen Solidaritet under de dystra åren på 1980-talet.

Vi var bland många västjournalister som hängde och frös utanför Leninvarvet i Gdansk för att få en intervju med den berömde elektrikern Lech Walesa.

Han hade organiserat strejker och demonstrationer och Solidaritet hade vuxit till en mäktig organisation med 10 miljoner medlemmar.

Tomma butiker

Långt före de sociala mediernas snabba spridning av budskap nåddes modiga och missnöjda polacker av rörelsens kraft. Matköerna till de tomma butikerna blev aldrig kortare. Man skämtade bittert om bristen på mat, skor och möbler.

Stencilerade lappar med maningar till protester fladdrade in i portuppgångar i de slitna miljonprogramhusen. Människor kastades i fängelse för att de utmanade makten.

Självklar ledare

Lech Walesa hade blivit demokratirörelsens självklare ledare. Västjournalisternas rapportering hade gjort honom känd och det hade gett honom ett visst skydd.

Han hade lyckats pressa fram reformer av kommunistregimen. Det handlade om  -  för oss -  självklara mänskliga rättigheter, som pressfrihet och mötesfrihet.

Krigstillstånd

Men med krigstillståndet den 13 december 1981 slogs det spirande hoppet i spillror. Oliktänkande förföljdes och fängslades – även Walesa. Han sattes i husarrest under ett år men efter frigivningen fortsatte han outtröttligt sin kamp.

Och att i det läget belöna honom med det prestigefyllda fredspriset uppfattades som ett tydligt politiskt stöd för den polska oppositionen och för rätten till demokrati.

Walesa vågade inte lämna Polen för att ta emot priset i Oslo. Han var rädd att kommunistregimen skulle stänga dörren och inte låta honom resa tillbaka till sitt hemland. I stället åkte hans fru Danuta tillsammans med Bogdan, en av de åtta barnen.

Vi hade god kontakt med Walesas präst och själasörjare, Henryk Jankowski, i Birgittakyrkan i Gdansk. Han ordnade intervjuer med Lech Walesa, i kyrkans bakre rum. Vi förstod senare att den inbilske och uppblåste prästen också hoppades få fredspriset i framtiden, eller åtminstone att få den svenska drottningen att inviga hans nya nunnekloster.

Ceremoni i kyrkan

Jankowski tog tillfället i akt och bjöd in världspressen till kyrkan för att där ta del av radiosändningen från fredsprisceremonin i Oslo.

Min kollega från norsk tv, Stein Savik, hade ordnat en radioapparat som placerades mitt på bordet. Walesa, prästen och vi journalister och fotografer stod högtidligt runt bordet och väntade på sändningen.

Fällde en tår

När Stein rattat in den rätta frekvensen hördes – som från månen – rösterna från ceremonin i Oslo. Stein halade rörd upp sin näsduk och torkade en tår. Även vi andra greps av allvaret i detta viktiga ögonblick i den polska historien.

Men det skulle visa sig att den norska Nobelkommittén inte bara göt nytt mod i polackerna. Några år senare föll de kommunistiska regimerna, som furor, en efter en, tillsammans med Berlinmuren. Sovjetunionen upplöstes. Det kalla kriget var slut.

Demokratisk union

Det delade Europa kunde återigen enas och de befriade länderna blev medlemmar i en union av demokratiska stater. Och där fortsätter kampen än i dag, med folkvalda ledare.

Nobels fredspris är ett politiskt verktyg som bidragit till att välta murar och förändra vår historia.