I flera år har gruppen Anonyma rasister samlats i den här kyrkan i Sunnyvale, Kalifornien. Foto: Linda Hörnqvist/SVT

”Vi har alla erfarenhet av både upplevelsen och handlingen av rasism”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Hon tittar mig rätt in i ögonen och förklarar att hon inte längre kommer tillmötesgå “vit rasism”. Den sortens rasism som är strukturell, den som sitter i väggarna och som många som inte är “vita” ständigt kan känna sig trängda av och försöker anpassa sig till. Medvetet eller ej.

Gilda Hamidi-Nia

Utrikesreporter

Rosemary pratar eftertänksamt och förklarar hur tillmötesgåendet kan te sig. Att man kanske plattar håret så det blir rakare – tyglat. Att man lär sig att prata lite trevligare och med en ljusare ton. Helt enkelt att bete sig mildare. Att man ständigt är medveten om hur “annorlunda” man är, och att det kan gå så långt att man kan bli rasistisk mot sig själv. Det var där det högg till hos mig. 

Blond och sval

Efter den filmdagen, var jag åter sex år gammal. Då allt jag ville vara var blond och sval. Det är mitt ord för att beskriva det där “milda” beteendet. Jag ville inte ha brunt hår, jag ville inte vara annorlunda och jag ville absolut inte heta Gilda.  

Det är inte ovanligt att barn vill ha det som andra har eller se ut som andra i ens närhet gör. Har flera i klassen glasögon, vill alla andra ha det. Har flera kompisar tandställning, då önskar man att tandläkaren ska ordinera detsamma för ens egna tänder. Och fanns det något mer läckert än en bruten arm med gips som alla klasskompisar signerade? 

Det där kan vi nog alla känna oss igen i, men det är något som gör extra ont när det är yttre (och för den delen inre) faktorer man vill göra sig av med. Saker som egentligen gör sig synliga bara för att man känner eller får höra att man är “fel”. Och exakt vad det är skiljer sig från samhälle till samhälle.

Frigöra sig från rasism

Personer som fotograf Linda Hörnqvist och jag har träffat har lyckats identifiera något inom sig själva som få vågar närma sig. En pandoras ask av känslor som medlemmen Mei kallade det för. Och medan vi var där i Sunnyvale, Kalifornien, diskuterade vi ständigt, Linda och jag. Båda med olika bakgrund, erfarenheter och uppfattningar.  

Våra ögon öppnades inför varandras verkligheter, något som kanske inte hade skett om vi inte vågade gräva lite djupare bortom vanligt kollegialt samtal. För det är just det som pastor Ron menar är nyckeln till att ett samhälle ska kunna frigöra sig från rasism.

Majoriteten vet att det är fel och att det inte är något man vill förknippa sig med, att vara rasist. Men samtidigt bär vi på förutfattade meningar och fördomar som inte bara hindrar samhällen från att gå framåt utan att det aktivt förminskar och skadar människor. Alla är emot rasism, men samtidigt är ingen rasist. Hur går det ihop? frågar han sig.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Pastor Ron Buford i Kalifornien startat ett 12-stegsprogram med avsikt att eliminera rasistiska beteenden. Foto: Linda Hörnqvist/SVT

Värdet av kompetens

Att inte se färg är inte lösningen, det gör ingen en tjänst. Utan det är vad som tillkommer “färgen” vi ser, det är där skon klämmer, förklarar pastorn. 

För Tiffany har en insikt varit att när hon ser akademiker som inte är vita, väcks en oro inom henne huruvida personen ifråga är så pass expert som hens utbildning utger. För en som står på andra sidan är det att ständigt behöva motbevisa antaganden om inkvotering till exempel. Att ens kompetens aldrig är lika mycket värd bara för att ens namn och utseende är bortom den samhälleliga, oftast vita, normen. Pastor Ron likställer beteendet med att se osynliga människor.

”Skulle inte vilja heta något annat”

Arbetet med detta program har varit en rejäl insikt på många sätt. Att vi alla någonstans har erfarenhet av både upplevelsen och handlingen av rasism. Men det var också en tröst till den där sexåriga flickan man en gång var. Att i den vuxna versionen kunna känna stolthet över allt som man har fått uppleva och kan, mycket tack vare sin bakgrund. Tack vare att man var “annorlunda”. 

I dag skulle jag inte vilja ha någon annan färg på håret. Jag älskar min iranska bakgrund och att jag är född och uppvuxen i Sverige. Och trots att jag bokstaverat mitt namn otaliga gånger, och kommer nog fortsätta att behöva göra det, skulle jag inte vilja heta något annat än just det. 

Gilda: hårt G, I, L, D, A.  

Hamidi-Nia: H, A, M som i Martin, I, D, I, bindestreck, N, I, A som siffran nia. 

Mer om gruppen Anonyma rasister i dokumentären ”Alla är rasister” som finns på SVT Play.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.