Inte alla jag talar med, men nästan alla, vare sig de är unga eller gamla, katoliker eller protestanter, och vare sig de håller benhårt fast vid unionen med Storbritannien eller fortsätter drömma om förening med republiken – nästan alla säger att någonting nytt och stort har hänt.

Lusten att döda de andra har försvunnit, och ersatts av en längtan efter en normal vardag.

Freden här för att stanna

-När ärkeprotestanten och ständige nejsägaren Ian Paisley skakade hand med den katolske ärkebiskopen i höstas, då förstod jag att freden kommit för att stanna, säger en.

-Det var när pubarna i Belfast började få fönster ut mot gatan igen, då var det klart. För det visade att rädslan för bomber och beskjutning genom glasrutorna var borta, säger en annan.

-Bästa chansen på trettio år, folk har tröttnat på att bråka, säger en tredje.

Frivillig etnisk rensning

Men Nordirland har gått igenom en sorts mer eller mindre frivillig etnisk rensning. Belfast genomkorsas av tiotals murar som rests för att försvåra att människor på den ena sidan gör illa de som bor på den andra.

Några av murarna har stått längre än Berlinmuren fanns. I byar och småstäder runt provinsen har folk som hört till minoriteten flyttat eller körts bort. Och det har pågått i årtionden. Katolska barn går i en skola, protestanterna i en annan. Misstänksamhet, smärta och bitterhet finns kvar.

Norr om Belfast håller protestanter predikan på gator och torg. De gläds åt att också de katolska nationalisterna i Sinn Fein nu går med på att unionen bevaras.

I söder vajar den irländska flaggan sida vid sida med plakat som förhärligar IRA och våldet. Katolikerna tänker på befolkningsutvecklingen och myser: Snart, säger de, är det vi som är i majoritet, och då kan vi förenas med Irland, alldeles oavsett vad protestanterna säger i dag.

Och utanför kyrkan i Crossmaglen, IRA:s starkaste fäste, muttrar en kvinna i sexioårsåldern när jag frågar henne om samregeringen, freden och framtiden.

-Jag litar inte på dem. Jag litar inte på dem.

-Just det, säger en expert på konflikten i Nordirland. Det avgörande för hur det går, det är hur de som är unga i dag hanterar det. Kan de lära sig av historien, då går det bra. Om inte, ja då är risken stor att allt bara börjar om...

Bert Sundström, utrikesreporter SVT