Åratal – i vissa fall ett knappt decennium – har gått sedan jag som SVT:s korrespondent i Moskva gjorde de där gamla reportagen. Reportagen om Navalnyj som jag nu sitter och tittar igenom, inför Utrikesbyråns program med titeln ”Putins mardröm”.

Den mest slående insikten är hur många av inslagen som skulle kunna sändas ut igen. Eller, nästan åtminstone. För mycket av det som utspelade sig då påminner om händelserna vi ser ju nu.

Divan Navalnyj

Hösten 2011 kokade Ryssland av ilska mot landets ledning. Över hundratusen människor gick ut i demonstrationer i fler än hundra ryska städer efter rapporter om utbrett fusk i parlamentsvalet.

Då hade också Putin som då var premiärminister meddelat att han återigen tänkte kandidera i presidentvalet och byta plats med Dimitrij Medvedjev, något fick bägaren att rinna över för många ryssar. En av de mest högljudda oppositionella var Aleksej Navalnyj.

I samband med dessa protester försökte jag som tv-reporter teckna visselblåsaren Navalnyjs porträtt. Det var komplicerat. Jag hade redan jobbat länge på att få en intervju med bloggaren och aktivisten. Visst hade han börjat bli en kändis men många ryssar visste fortfarande inte ens vem han var. Ändå framstod Navalnyj för mig som en riktig diva, och hans pressekreterare svarade inte ens på mina intervjuförfrågningar.

Någon gång, efter vi tjatat oss till en förklaring fick vi höra att Navalnyj inte hade något som helst intresse av att synas i svenska medier. Han var bara intresserad av att nå ut till den ryska publiken, lät han meddela.

Komplex bild

Samma år 2011 deltog också Navalnyj i Ryska marschen, en demonstration arrangerad av olika nationalistiska och högerextrema organisationer. Mitt porträtt av Navalnyj blev ett porträtt av en karismatisk mytomspunnen visselblåsare. Men också av en nationalist som sparkade nedåt, på svårt utsatta från Centralasien och Kaukasien. Folk som i decennier utmålats som terrorister och banditer i mer eller mindre statsledda hatkampanjer.

I dag försöker jag återigen teckna Navalnyjs porträtt. Den kaxige men tämligen okände visselblåsaren har förvandlats till en av världens skickligaste antikorruptionsaktivister.

Hans senaste film om Putins utpekade lyxpalats vid Svarta havet har över hundra miljoner visningar. Han har överlevt en förgiftning med ett extremt dödligt kemiskt stridsmedel. Han har återvänt till Ryssland trots att han vet att han skulle fängslas. Han hyllas som en hjälte världen över och återigen lyckas han få tiotusentals ryssar att gå ut på gatorna i protest mot landets ledning i över hundra ryska städer.

Och han är precis lika oåtkomlig, trots att han väcker många frågor.

Nya tider?

På en presskonferens med en av hjärnorna i Navalnyjs antikorruptionsfond frågar en finländsk journalistkollega hur vi kan vara säkra på Navalnyjs demokratiska avsikter. ”Vi är många i väst som ställer oss den frågan”, säger hon.

Navalnyj har putsat på sin image gentemot väst: han är för samkönade äktenskap, hyllar Greta Thunberg och stödjer Black Lives Matter-rörelsen i USA. Men fortfarande är det mycket som är osäkert kring Navalnyjs politiska agenda. Kanske kommer det så förbli till den dag då Ryssland får se verklig politisk pluralism, vilket i sin tur först kan ske efter att Putin lämnar makten.

Vad dagens protester leder till återstår att se. Men samtidigt som cirkeln sluts i historien om Navalnyj så går det inte att förneka: det känns som om det är nya tider på gång i Ryssland.

Denna veckans Utrikesbyrån handlar om ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj – är han ryska folkets hjälte eller en politisk populist? Titta här på SVT Play, eller 22.00 på  tisdag i SVT2.