– Det är skördetid nu, säger Mabel Villegas och låter fingrarna vandra över de ljusgröna bladen.

Hon tar sig försiktigt fram mellan de täta raderna av kokabuskar som täcker branten nedanför det enkla hus där hon levt i 30 år. Mabel har tio barn och det är pengarna från kokabladen som får vardagsekonomin att gå ihop.

Mabel är långt ifrån ensam om att dryga ut hushållskassan med pengar från kokaodlingar. Här i den lilla kommunen Briceño i länet Antioquia i nordvästra Colombia har det flesta bönder en plätt med koksbuskar som ekonomisk försäkring. Det har gått 13 år sedan folk i bygden först började plantera koka och nu syns odlingarna överallt. Ljusgröna fläckar på bergssluttningarna, så långt ögat kan nå.

Kokaodlingarna ska bort

Den colombianska staten har under många år, med stöd från USA, försökt att bekämpa kokaodlingarna med militära och polisiära medel. Här i Briceño utfördes besprutningar från flygplan fram till slutet av 2014. Men eftersom kokaodlingarna ligger djupt nere i dalgångarna dit planen inte kan nå släppte de sin last av glyfosat från hög höjd – växtgiftet spreds sedan med vinden och har enligt lokalbefolkningen skadat skogarna och orsakat sjukdomar bland människor och djur.

En ung man i jeans, gummistövlar och bar överkropp dyker upp från ravinen.

– Nere på familjens gård har vi kakao, avokado och papaya, säger José Gómez och torkar svetten ur pannan med en tygsjal han hängt över axeln.

Han är uppvuxen i storstaden Medellín som ligger sex timmar bort men valde att flytta hem till Briceño för fem år sedan efter att ha hamnat i bråk med de kriminella gäng som styr i kåkstäderna.

– Och sen odlar vi koka så klart. Utan den hade vi aldrig överlevt här, tillägger han.

Byta till andra grödor

Trots militärt bistånd från USA i mångmiljardklassen har den colombianska regeringen inte lyckats vinna kriget mot drogerna. En färsk studie från FN visar tvärtom att kokaodlingarna ökar i Colombia: Odlingsarealen växte med 39 procent under 2015. Fredsavtalet öppnar för ett nytt förhållningssätt till de illegala odlingarna. Tanken är att kokaodlande bönder ska erbjudas ekonomisk kompensation för att byta till andra grödor.

Vägarna i Briceño är knappt framkomliga. Den senaste veckans skyfall har visserligen torkat upp och lokalbefolkningen tycker att den skumpiga stenvägen är i utmärkt skick. Det säger egentligen allt om hur eftersatt infrastrukturen är här och på stora delar av den colombianska landsbygden.

Att odla traditionella grödor som majs eller kaffe betalar sig dåligt. Om de överhuvudtaget når fram till marknaden vill säga – ofta hinner varorna ruttna på vägen. Det problemet finns inte med kokabladen som ska bli kokain, där kommer knarkhandlarna hela vägen till böndernas tröskel.

Blodigt inbördeskrig

Det har gått 52 långa år sedan den colombianska militären angrep en grupp bönder med band till kommunistpartiet. Ur detta föddes Farc och konflikten med staten eskalerade till ett blodigt inbördeskrig som resulterat i hundratusentals döda, tiotusentals försvunna och nästan sju miljoner internflyktingar.

Ingen i Briceño minns hur det är att leva i fred. Men nu ska den lilla kommunen bli ett så kallat fredslaboratorium – det fredsavtal som regeringen och Farc nått under fredsförhandlingarna i Havanna ska här testas på marken. Stora ord ska bli till konkret fredspolitik.

– I Briceño har vi befunnit oss mitt i kriget. Nu ska vi bli ett fredslaboratorium med minröjning och utfasning av olagliga odlingar, säger kommuntjänstemannen Libardo Moreno som ansvarar för utvecklingsfrågor.

Nya investeringar

I det lilla kommunhuset arbetas det febrilt med att planera för en framtid i fred. Och mycket återstår att göra. Likt många andra konfliktdrabbade kommuner i Colombia har Briceño länge varit bortglömt av statsmakten. Det är ont om möjligheter till utbildning och arbete vilket gör det lätt för olika väpnade grupper att rekrytera nya medlemmar bland ungdomarna. Libardo och hans kollegor hoppas nu på att nationell och internationell uppmärksamhet ska öppna dörren till välbehövliga investeringar.

– Vi i Briceño är stolta över att ha valts ut till fredslaboratorium och ska dra nytta av situationen för att ställa krav på regeringen, säger han.

Men många av kommunens invånare är fortfarande skeptiska inför framtiden. Här är militärens utposter det enda lokalbefolkningen ser av statsmakten och Farc har länge styrt i det tysta. På en dimmig höjd ligger en armépostering med skyttevärn av smaragdgröna sandsäckar. De 60 soldater som är stationerade här har haft till uppgift att bekämpa gerillan. Men nu har det gått tio månader utan stridigheter och en ny osäker framtid står för dörren.

– Vi vet inte så mycket om fredsavtalet. Det är parterna i Havanna som har koll, säger överste Jorge Sánchez.

Bönder mördades

Flera grannar till arméposteringen vittnar om att militären ser mellan fingrarna på de paramilitära grupper som är aktiva i regionen. Så sent som i januari i år mördades tre bönder av paramilitärer inte långt från Mabels by. Därför växer oron för att paramilitärerna ska ta över de områden som kontrollerats av Farc och straffa bönderna som de anklagar för att ha samarbetat med gerillan.

– Vi är rädda för att paramilitära grupper ska ta över byarna när Farc lagt ner sina vapen, säger Mabel.

Farc och de paramilitära grupperna har finansierat sin verksamhet bland annat genom att beskatta kokahandeln. Den stora frågan är om fredsavtalets modell för att byta ut kokaodlingarna ska lyckas bromsa den lukrativa drogekonomin. Kommer regeringen verkligen hålla sina löften om ekonomiskt stöd till bönderna och investeringar i infrastruktur? Och vem hindrar paramilitära grupper från att fylla tomrummet efter gerillan?

Mabel Villegas inspekterar några kaffebuskar som står på tomten. Grödor som kaffe, kakao och bananer ska snart ersätta hennes nästan 30 000 kokabuskar som med flera skördetillfällen per år utgör en trygg inkomstkälla. Men hon är redo att sluta odla koka. Trots alla utmaningar som Briceño står inför hoppas Mabel att kommunen ska bli ett framgångsrikt fredslaboratorium som bidrar till att sätta punkt för det våld som tagit flera av hennes familjemedlemmar.

– Jag är beredd att byta ut alla kokabuskarna. För oss bönder ligger freden varmt om hjärtat, säger hon.