Två månader efter att vi fick komma in och filma intensivvården i Cremona och Monza är jag på återbesök. Det ekar tomt nu i salarna som då var fyllda med sängar, slangar och dödssjuka italienare. En mycket trött men glad läkare berättar att nu, äntligen, kan alla som behöver intensivvård få det igen. Då var det en hård kamp om vem som skulle få säng och respirator – vem som skulle få chansen att överleva. Många valdes bort för att ge plats åt de med bäst utsikter. Nu står maskinerna där överflödiga, på rad, som en påminnelse om alla som kämpade mot döden. Italien blöder inte längre.
Ansvar kommer att utkrävas
Men i Bergamo och Codogno möter jag flera med djupa sår som inte hunnit läka. De berättar om ilskan som bara växer, om behovet att ställa någon till svars för att deras livskamrat eller pappa sorterades bort. Ilskan uttrycker att landet rört sig vidare från chocken, mot en tid där ansvar kommer utkrävas. Innan vi lämnar sjukhuset går vi in en sal med tre patienter. Överlevarna. De har alla just kopplats ur sina respiratorer. Emanuele fyllde 49 år under de nästan tre månaderna som han var nedsövd och kämpade mot covid. Det syns att viruset har gått hårt åt honom.
Leendet stannar kvar
Men för första gången kan han nu prata, ja till och med skoja och skratta. Han är den mest levande person man kan tänka sig. Om bilderna från förra besöket i mars var mest mörker, död, bårhus, sorg och begravning, så är det Emanueles smittande leende och de urkopplade andningsapparaterna som stannar kvar från återbesöket.