Över hälften av Mexikos befolkning arbetar inom den informella sektorn, helt utan skyddsnät och marginaler, skriver Åsa Welander. Foto: Rebecca Blackwell/AP/TT

KRÖNIKA: ”Om de inte går ut kan många inte sätta mat på bordet”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

På gatan Eje Central, som sällan ser något annat än köer längs sina fem filer, är det tomt på bilar. I stället går en mindre samling människor och ropar slagord. “Vi vill jobba! Vi vill jobba!”

Åsa Welander

Utrikesreporter

Scenen utspelar sig mitt i 22-miljonerstaden Mexico City strax innan restriktionerna som stängt ner samhället börjar lättas. All verksamhet utom mataffärer och apotek har tvingats stänga, precis som skolorna och många parker.

Ett par månader tidigare träffar jag Avelina och Marcelino i Nezahualcóyotl utanför Mexico City. Hon har tvingats stänga sin frisörsalong, men makens lilla konditori håller fortfarande öppet – det handlar ju ändå om livsmedel.

De tror att de kan hålla ut i kanske två månader till. Jag vet att pandemin inte ens med en optimistisk bedömning kommer att vara över så snabbt, men också att de inte har någon plan för hur hyran ska betalas om krisen drar ut på tiden.

”Jag vill inte tänka på det. Vi får väl åka hem till byn och leva på tortillas och bönor”, säger Avelina.

Tonade ner riskerna – men tvingades svänga

När pandemin slog till försökte president López Obrador länge tona ner riskerna, medveten om att en redan knackig ekonomi skulle kunna drabbas hårt av en nedstängning.

Samtidigt som USA lobbade för att fabrikerna i Mexiko skulle fortsätta tillverkningen som grannen i norr är beroende av, började dödstalen öka. Snart svängde regeringen och flera delstater införde strikta restriktioner, med stängda butiker, begränsad alkoholförsäljning och avspärrade gator.

Men stödet till de människor som lever av att sälja mat eller prylar på gatan eller i kollektivtrafiken uteblev, liksom stödet till dem som blivit av med jobbet.

Oroliga för barnen och hyran

Över hälften av Mexikos befolkning arbetar inom den informella sektorn, helt utan skyddsnät och marginaler. När mina vänner med utbildning och bra jobb såg sina löner minska till hälften i takt med att de tvingades gå ner i arbetstid och hindrades från att komma till kontoret, kunde många andra omöjligen stanna hemma.

De allra flesta är mer oroliga över att inte kunna ge sina barn mat eller betala hyran, än över att bli smittad i den där abstrakta sjukdomen som alla pratar om men som många ändå tvivlar på om den är på riktigt.

Trots att smittspridningen i Mexiko fortsätter att öka i snabb takt har landet steg för steg börjat öppnas upp efter nedstängningen. Avelina skriver lättad att hon har kunnat öppna frisörsalongen igen, samma dag som jag får ett meddelande av en sjuksköterska jag intervjuade i april. Dimmig av feber och hosta berättar hon att hon testats positivt för covid-19.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.