Jag slår på Turkiets ledande nyhetskanal dagarna innan valet. Där står såklart president Recep Tayyip Erdoğan, och gapar inför folkmassorna.
Publiken jublar när Erdoğan spekulerar om att terrordådet i Christchurch kan ha varit ett beställningsjobb av västerländska regeringar, att massmördaren matades med det berömda manifestet.
Det är praktiskt taget omöjligt att värja sig från Erdoğans demagogiska utspel för den som bor i Turkiet. Stora affischer med hans ansikte dominerar stadsbilden, öronbedövande vallåtar basuneras ut från kringkörande bussar och reklamkampanjer pockar på som sms i mobiltelefonen och påträngande annonser i sociala medier.
Men framförallt dominerar Erdoğan i tv-rutan. Där syns han ständigt gorma att en röst på oppositionen är en röst på Turkiets lömska ärkefiender, att turkiska styrkor när som helst kan anfalla syrisk-kurdiska styrkor i Syrien eller att ett av Turkiets mest populära museum Haga Sofia kan göras om till moské.
Erdoğans utspel följs av dramatiskt redigerade nyhetsinslag med precis samma budskap. Sedan bryts nyheterna för reklam och där hörs Erdoğan läsa verser ur koranen.
Extremt polariserande
Det är inget nytt att Erdoğan spelar på religion och nationalism i valkampanjer, men det extremt polariserande tonläget inför lokalvalet saknar tidigare motstycke.
Trots att Erdoğan inte står på valsedlarna ses lokalvalet som ett lackmustest för hur stödet till presidenten står sig i takt med att den ekonomiska krisen breder ut sig, med kraftigt stigande priser och arbetslöshet.
Oppositionen hoppas att väljarna ska bestraffa presidenten och menar att de har goda chanser att vinna de viktiga storstäderna Istanbul och Ankara. Det skulle vara ett svidande bakslag för Erdoğan som själv inledde sin politiska karriär som borgmästare i Istanbul.
När Erdoğans klassiska argument om ekonomisk utveckling står sig svagare läggs allt mer av krutet på religion och fosterlandskärlek.
För ”valkampanjen för nationens överlevnad” som Erdoğans valstrategi kallas är inte utformad för att tilltala mig och antagligen inte dig.
Den är skräddarsydd för mina grannar i Istanbul – det vill säga miljontals turkiska storstadsbor med rötterna i den konservativa landsbygden, som utgör president Erdoğans viktigaste väljarbas.
Mina grannar har alltid varit lojala mot Erdoğan. Kritik om fängslade journalister och bristande demokrati viftar de bort som ”anti-turkisk propaganda”.
Ont om alternativ
Däremot är de allvarligt bekymrade över ekonomin. Så till den grad att en del av dem till och med börjat svära åt president Erdoğan när han dyker på upp tv-apparaten i kvarterets butik.
Men trots missnöjet är mina grannar ändå inte beredda att rösta på oppositionen. En del säger att de inte ser något trovärdigt alternativ, andra faller till föga för det nationalistiska trycket.
”Jag är väl ingen förrädare heller” svarar en av mina grannar på frågan om han kunde tänka sig rösta på oppositionen.
Snart får vi veta om det stora flertalet tänker som honom och Erdoğans aggressiva valkampanj lyckas lägga locket på missnöjet med den ekonomiska krisen. Åtminstone för den här gången.