I huvudstaden Caracas har oppositionen firat segern på gatorna efter att, inte bara valkommissionen, utan även president Maduro, som är Chavez efterträdare, tillkännagivit alliansens seger.
Det är fortfarande oklart om oppositionen kommer upp i den supermajoritet på två tredjedelar av mandaten i parlamentet som krävs för att på allvar utmana president Maduros grepp om makten och kanske driva igenom en ny konstitution.
Nicolas Maduro kan mycket väl sitta kvar som president, hans mandat går ut först 2019. Presidenten har också, sedan Chávez långa och populära maktinnehav, en nästan total kontroll över både rättsväsendet och de viktigaste medierna. Men något har hänt som på sikt kan innebära stora förändringar i det i dag så nedgångna Venezuela.
Våldsamt och bankrutt
Trots Maduros snabba erkännande av valförlusten och maning till lugn och eftertanke bland sina egna supportrar är många ändå oroliga för att de sedan länge stora motsättningarna i samhället kan bli våldsamma.
Venezuela är redan ett av världens farligaste länder med omkring 25.000 mord om året – vilket är näst flest per capita i världen. Det är ibland också svårt att skilja det politiska våldet från det rent kriminellt betingade: oppositionskandidater har dödats, fängslats och skrämts till tystnad.
Men nu har väljarkåren straffat regeringsmakten efter ett mycket långt, men misslyckat maktinnehav. Landet som sitter på en av världens största oljereserver (större än Saudiarabien) har slösat bort sin rikedom på missriktade subventioner eller helt enkelt intecknat tillgångarna redan innan de kommit ur jorden.
När dessutom oljepriset rasat vill ingen längre ge kredit till Venezuela som importerar såväl mat som mediciner. Köerna till butikerna med det nödvändigaste påminner om Sovjetunionen, inflationen är en av världens högsta och ligger på långt över 100 procent, och såväl korruption som nepotism är landsplågor.
Chavismens död?
Oppositionen hoppas förstås kunna få ut fängslade partikamrater ur fängelse, öka yttrandefriheten och kanske påbörja en plågsam, men nödvändig omsvängning av den ekonomiska politiken. Det blir en svår politisk balansgång: de allra fattigaste och en stor del av en numera fattig medelklass styrdes skickligt av Chavez och kan kanske mobiliseras igen.
Men Hugo Chávez död 2013 innebar ändå att ”chavismens” nästan magiska grepp om massorna långsamt eroderade. Chavez har förstås fortfarande anhängare och de tror fortfarande på hans ”revolution”.
Kanske får myten om Chavez leva vidare medan Nicolas Maduro nu får bära hundhuvudet för det förödmjukande nederlaget.
Den okarismatiske efterträdaren Maduro kopierade visserligen Chávez retorik, men förblev ändå bara en blek kopia, som i dag inte har andra svar på nederlaget än att skylla på ”en konservativ kontrarevolution” – en klassisk standardfras som i dag är meningslös för de flesta.