Den problematiken glöms oftast bort i den infekterade debatt som på senare tid blivit allt mer accentuerad. Vid det senaste förhandlingsmötet i Barcelona i oktober tågade de afrikanska länderna ut i protest mot vad de uppfattade som den rika världens ovilja att betala för klimatförändringens konsekvenser.

Samtidigt har både Indien och Kina under lång tid hävdat att det är en mänsklig rättighet för dem att släppa ut mer växthusgaser. Europa och Nordamerika har historiskt sett svarat för merparten av utsläppen. Nu är det Kinas och Indiens tur att göra detsamma.

Motargumentet är givet: Klimatet bryr sig inte om vilka länder som växthusgaserna kommer från. Men helt klart har u-länderna ändå lyckats ta poäng i debatten. Moraliskt sett har de intagit tätplatsen.

Rika klimatbovar

Fast hur ser verkligheten egentligen ut? Den är som vanligt mer komplicerad. U-länderna är i realiteten en sällsynt heterogen samling av stater.

Å ena sidan har vi de ”äkta” u-länderna, de verkligt fattiga nationerna. Här återfinns de flesta afrikanska länder samt Afghanistan, Nepal, Haiti, Bolivia och ytterligare några stater i Latinamerika och Asien.

Å andra sidan har vi några av världens rikaste statsbildningar, exempelvis oljeländer som Qatar, Bahrain, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Saudi-Arabien. Deras växthusgasutsläpp per capita tillhör de absolut största i världen.

En tredje grupp utgörs av de snabbt växande jättarna Kina, Indien och Brasilien. Deras ekonomier är nu lika stora eller större än de flesta i-länders, och levnadsstandarden bland stora folklager har höjts markant.

Kina i fatt Sverige

Föga förvånande har deras växthusgasutsläpp stigit dramatiskt. Kina svarar nu ensamt för 24 procent av världens samlade utsläpp och toppar utsläppstabellen klart före USA.

Kineserna brukar påpeka att deras utsläpp per capita (5,7 ton per person och år) fortfarande är låga. Men faktum är att de nästan är i fatt Sverige (6,3 ton per capita). Detta trots att vår levnadsstandard är långt högre än Kinas.

Det finns ännu fler grupper bland u-länderna, exempelvis medelinkomstländer som Argentina och rika industristater som Singapore.

Man kan tycka att åtminstone länder som Qatar borde ha bindande åtaganden för att minska sina utsläpp, i stället för att, som nu, slippa åtaganden helt och hållet. Och varför bunta ihop rika stater som Singapore med utfattiga länder som Mozambique?

Orsaken är i hög grad konstruktionen av det nuvarande klimatavtalet, Kyotoprotokollet. Det mejslades fram under segslitna förhandlingar på 1990-talet, kompromisserna var många, och slutresultatet blev därefter.

Absurd indelning

Världen delades in i två läger, å ena sidan EU, Nordamerika, det forna östblocket, samt Australien, Nya Zeeland och Japan, och å andra sidan resten av världen.

Det har lett till absurditeter som att Sydkorea och Förenade Arabemiraten inte har några åtaganden, medan fattiga östländer som Vitryssland måste minska sina utsläpp.

Världen såg helt enkelt annorlunda ut på 1990-talet. I dag släpper u-landsgruppen – kallad G 77 efter det ursprungliga antalet medlemmar – ut mer växthusgaser, 15,86 miljarder ton, än i-landsgruppen, 14,69 miljarder ton. Men den ursprungliga uppdelningen lever kvar.

-Det finns ett klart problem med G 77 som grupp. Den innehåller både fattiga och rika länder, säger Staffan Tillander, svensk klimatambassadör.

En EU-rapport tog för två år sedan upp frågan och förespråkade en ny differentiering mellan länderna. Frågan är bara om utsläppsjättar som Kina är beredda att axla sitt fulla ansvar. Och går det att få oljeländerna att sluta gömma sig inom G 77? Den enkla uppdelningen av världen i fattiga och rika är knappast någon väg framåt om klimathotet ska avvärjas.

Roland Johansson, TT