Ukraina har i veckor öppet talat om att en motoffensiv skulle inledas mot de områden i söder som Ryssland ockuperar. Att en ukrainsk motoffensiv uppenbarligen förbereddes tvingade Ryssland att kraftigt förstärka sin militära styrka i söder. I fokus står kontrollen över staden Cherson som är den största stad rysk militär tagit kontroll över sedan invasionen den 24 februari.

Ryska styrkor överrumplades i norr

Men de ryska truppförflyttningarna söderut innebar också att Rysslands militära förmåga i nordost, nära storstaden Charkiv och i öst runt de ryskockuperade så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk försvagades. Alltså kunde ukrainska styrkor, vad det verkar, överrumpla och driva tillbaka ryska ockupationsstyrkor där förvånansvärt snabbt.

Rysk militär hävdar att vad som pågår är en ”omgruppering” som ska förstärka den ryska kontrollen över den östukrainska regionen Donbass. Men när ryska soldater flyr, lämnar stridsvagnar och ammunition bakom sig ser det snarast ut som att rysk militär tvingats till en oordnad reträtt.

Omotiverade soldater

Det finns trovärdiga uppgifter som säger att omkring 50 000 ryska soldater har dött i Ukraina sedan kriget inleddes för ett halvår sedan. Det är tre gånger fler döda än under Sovjets tio år långa krig i Afghanistan. Ryssland kan fortfarande säkert vinna kriget, men priset kommer att bli långt mycket högre än vad president Putin och makthavarkretsen runt honom hade föreställt sig. Finns det då en smärtgräns vad gäller hur många döda den ryska allmänheten kan acceptera?

Kriget började med en rysk framstöt mot Ukrainas huvudstad Kiev. Jag var där, väcktes av bombkrevaderna och började göra livesändningar från min hotellbalkong i centrum. Det pågick skottlossning, troligen från ryska specialförband som försökte erövra den ukrainska presidentadministrationens byggnad ett par hundra meter från min balkong. Ryssarna misslyckades gruvligt.

Och på den vägen är det. Ryssland sätter in allt de har av militär kraft. Men soldaterna är omotiverade, många närmast tvångsrekryterade från landets fattigaste områden. Att Ryssland har avancerade stridsflygplan, stridsvagnar av hög klass och i teorin en armé som är långt större än Ukrainas verkar inte hjälpa. Ryssland kör fast ändå.

Nästan obegriplig sammanhållning

Ukraina hade nog kanske tvingats ge upp utan den militära hjälp de fått från demokratier i väst. Men både Ryssland och många i väst har underskattat den ukrainska beslutsamheten att med alla medel försvara sitt land och sin begynnande demokrati. Jag själv har på plats rapporterat om ukrainska militära enheter, frivilligförband, självförsvarsgrupper och mängder av vanliga medborgare som visat en nästan obegriplig sammanhållning mot hotet från president Putin.

Nu kanske kriget går in i en nys fas. Frågan är vad president Putin är beredd att göra för att vinna kriget. Kriget är hans, personligen hans. Många ryssar har fallit för den närmast parodiska ryska propaganda som hävdar att det hela handlar om ett försvar mot ett nazistiskt Ukraina. Men, som flera ryska demokratikämpar jag talade med i förra veckan sa: Någon gång måste väl det sunda förnuftet och sanningen segra också i Ryssland.