Första världskriget har kommit att kallas så för att det involverade länder på flera kontinenter, men slagfältet var i huvudsak Europa. Omkring 16 miljoner människor fick sätta livet till och över 20 miljoner skadades. Mer än var fjärde som omkom var civil, och kriget var därmed det första som slog direkt mot ländernas civila befolkningar. Kriget blev ett genombrott för de moderna vapnen.

Nya vapen – gammal taktik

De vanliga soldatgevären kunde avfyras femton gånger per minut och var dödliga på över en kilometers avstånd. Kulsprutebesättningar på några få man kunde avfyra lika många projektiler som hundra man med gevär.

Flygplanet fick sitt stora genombrott i krig och gav en god bild av fiendens positioner och den tyska armén blev först med kemisk krigföring i större skala när man satte in klorgas under slaget vid Ypres 1915.

Stridsvagnen var en nymodighet som sågs med visst löje, men som med tiden fick allt större betydelse.

De moderna vapnen gav försvararen en stor fördel. Arméerna använde gammal 1800-talstaktik och var trögrörliga. När den ena sidan försökte storma fiendens positioner, mejades anfallarna som regel ner av fienden som väl skyddad kunde spy ut en förödande flod av projektiler från sina labyrinter av skyttegravar.

Det här ledde till att fronterna snabbt stabiliserades utan att någon sida kunde bryta igenom försvararens positioner. De många slagen lämnade fält av döda och lemlästade soldater efter sig, men frontlinjen flyttades som regel på sin höjd några hundra meter.

Krigets förlopp

Efter skotten i Sarajevo och krigsutbrottet planerade Österrike-Ungern för en snabb invasion av Serbien. Men den kom av sig när serberna slog tillbaka de kejserliga styrkorna. Tyskland riktade sina styrkor västerut mot Frankrike med strategin att kringgå den franska armén och inta Paris. För att uppnå detta måste man marschera genom Luxemburg och Belgien, vilket drog in Storbritannien i kriget.

Tysklands avsikt var att snabbt besegra Frankrike så att man sedan kunde ägna sig åt Ryssland och på så vis undvika ett krig på två fronter. Men i september 1914 stoppade den franska armén den tyska offensiven strax utanför Paris under slaget vid Marne.

Hela västfronten stabiliserades nu i ett skyttegravskrig där ingen sida kunde bryta igenom. Fronten sträckte sig genom Europa från Nordsjön till den fransk-schweiziska gränsen. Gigantiska slag som det vid Verdun och vid Somme, kostade miljoner liv, men ledde till små förändringar i frontlinjen.

På östfronten var situationen en annan. Tidiga ryska framgångar byttes snart i nederlag och i maj 1915 drevs den ryska armén ut ur Polen. Det folkliga missnöjet med kriget växte i Ryssland och i mars 1917 abdikerade tsaren. Efter att Bolsjevikerna tagit makten slöt Ryssland fred i mars 1918.

Kriget fördes också på en rad andra mindre fronter liksom till havs och i luften, men de avgörande slagen stod längs öst- och västfronten i Europa.

1918 – avgörandets år

Storbritanniens flotta blockerade effektivt Centralmakterna till havs och Tyskland svarade med obegränsat ubåtskrig mot den civila sjöfarten. Detta har i efterhand kallats Tysklands stora misstag. När amerikanska fartyg sänktes kom USA nämligen med i kriget på de allierades sida i början av 1917.

Därmed kunde de utmattade allierade styrkorna snart räkna med hundratusentals utvilade soldater till skyttegravarna. Problemet var att de först måste tränas. Freden med Ryssland frigjorde samtidigt Tysklands styrkor på östfronten och nu kunde man sätta in dessa på västfronten istället.

Tyskland ville nå ett avgörande innan USA:s inträde i kriget fick fullt genomslag. Man utarbetade därför en ny taktik som koncentrerade enorma mängder artilleri och trupper på några få ställen för att bryta igenom de statiska frontlinjerna.

I mars 1918 anföll man nära Amiens, bröt igenom de brittiska linjerna och lyckades så när separera de franska och brittiska styrkorna helt, vilket skulle ha varit förödande för de allierade.

De allierade samordnade nu sitt militära befäl under den franske generalen Foch och började en serie motoffensiver som kulminerade i flera avgörande slag. Under den så kallade hundradagarsoffensiven tvingade man tillbaka de tyska arméerna.

Båda sidor led enorma förluster men efter USA:s inträde i kriget hade de allierade de största reserverna.

Under trycket från de allierade segrarna bröt den politiska ledningen samman i Berlin och tyska trupper började massdesertera. Kejsaren Vilhelm II abdikerade i november och några dagar senare slöts vapenvila.

Versaillesfreden

Versaillesfreden slöts i juni 1919 och ålade Tyskland att lämna tillbaka omfattande landområden och betala enorma belopp i krigsskadestånd. Dessutom sattes en rad begränsningar för hur stor Tysklands armé och flotta fick vara.

Fredens hårda villkor och det sätt på vilket de allierade krävde att Tyskland efterlevde dem, ledde till stor ilska och revanschlusta i Tyskland – känslor som senare effektivt kunde utnyttjas av nazisterna. Därför anses freden i sig allmänt vara en av de viktigaste orsakerna till det andra världskriget.