Det räckte inte till en egen majoritet för Angela Merkel i valet på söndagen. Det var nära ett par gånger, men till sist fick hon ett resultat som låg nära egen majoritet – men det räckte alltså inte.

Och det finns nog många inom de båda kristdemokratiska CDU och CSU som drar en lättnadens suck. Det skulle troligen ha varit ansträngande att regera med en så liten majoritet som det då blivit frågan om, bara ett par tre mandat.

Krisomröstningar

Varje fråga skulle kräva en egen majoritet utan en enda avvikare från den partitaktiska kursen. Riktigt så disciplinerat är inte CDU/CSU. Framför allt skulle de inte vara det i fråga om stora krisomröstningar som rör fortsatt stöd till euroländer i kris.

Det skulle alltså kunna bli en del pinsamma nederlag för Angela Merkel med en så svag majoritet.

Nu måste Merkel alltså få en koalitionspartner och det är två som kommer i fråga. De Gröna eller SPD.

Stor koalition

De flesta bedömare menar att det realistiska är en ny variant av den så kallade stora koalition som arbetade från 2005 till 2009. Det gick rykten att SPD redan före valet började förbereda sig för en sådan situation, när man såg att det röd-gröna projektet höll på att rasa samman.

Men det är inte den enda möjligheten. Det finns de inom CDU som säker: Varför inte De Gröna.

Det intressanta är att Merkel anses ha gått till vänster. Hon har till exempel tagit avstånd från kärnkraften efter Fukushima-katastrofen.

Båda mot kärnkraften

Det är skulle vara en grund att bygga på för ett samarbete med De Gröna, det som kallas Energiewende, alltså en total omställning av det tyska energisamhället.

Det har funnits ett experiment i en delstat, Hamburg, med en svart-grön koalition. (Svart anses som kristdemokraternas partifärg.) En del ledande personligheter bland både kristdemokrater och gröna hade kontakter på 1990-talet om ett eventuellt samarbete.

De Gröna har – åtminstone fram till gårdagens val – haft en ganska stor väljarkår inte bara bland radikala miljövänner utan också bland mera måttfulla borgerliga som tar miljön och en ny livsstil på allvar. Det finns alltså förbindelser mellan gröna och svarta.

Pekade på skillnader

Men de kommentarer som kom på valnatten från gröna företrädare pekade på skillnaderna när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Men uttalandena var inte absolut kategoriska.

Problemet för De Gröna är också att man ska hämta sig från ett usel valresultat där man troligen förlorat många tidigare borgerkliga väljare.

Det som talar för en svart-röd koalition är att man är van vid den. Men det finns problem. Socialdemokraterna förlorade på den förra stora koalitionen och gjorde efter dessa upplösning sitt sämsta val någonsin.

Det finns de socialdemokrater som vill sälja sig mycket dyrt till Merkel. Det handlar om minimilön, förändrade pensionsnormer, ökad skatt för de rika och ett nej till ett vårdnadsbidrag som särskilt Merkels bayerska koalitionspartner CSU gjort sig stark för.

För många krav

Det kan bli för mycket i krav för Merkel. Det finns också personliga motsättningar. Merkels utmanare Peer Steinbrück, som var finansminister hos henne i den förra stora koalitionen, vill inte vara med i en svart-röd regering.

Det blir då den socialdemokratiska partiordföranden Sigmar Gabriel som får föra förhandlingarna och som troligen skulle bli vice förbundskansler. Han anses i vida CDU-kretsar som mycket ombytlig och opålitlig.

SPD har dessutom samma problem som De Gröna. De måste hämta sig från sitt näst sämsta valresultat.

Turbulent

Det skulle kunna bli en mycket turbulent period med en svart-röd koalition där SPD hela tiden skulle försöka att profilera sig hårt på CDU/CSU:s bekostnad.

Men frågan är hur turbulent det skulle bli med de gröna, med sina så kallade fundis, fundamentalister, alltså, som alltid är misstänksamma mot kompromisser.

Trots sin triumfala seger har Angela Merkel alltså problem att lösa. Men opinionsmätningarna visar att en stor del av de tyska väljarna vill ha en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater – under Angela Merkels ledning.