Familjen Matsukura vid platsen där deras anhöriga försvann under katstrofen 2011. Foto: SVT/Nicolai ZellmaniVisa alla (8)
Visa alla (8)

Evakuerade städer i Fukushima vill öppna

Uppdaterad
Publicerad

Fem år efter katastroferna i Japan planerar nu flera evakuerade småstäder nära det havererade kärnkraftverket att öppna upp för boende igen. Det är överraskande snabbt om de lyckas, men vem vill egentligen flytta in? SVT har besökt Namie – en av Japans värst drabbade småstäder.

Namie, 2016. Befolkning: 14 450. Vi får siffran blixtsnabbt av vice borgmästare Katsumi Miyaguti, men den är förstås bara en skrivbordsprodukt. I själva verket har ingen bott i Namie sedan tre av sex reaktorer vid kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi havererade i mars 2011. Då evakuerades en zon på två mils radie från kärnkraftverket. De 14 450 registrerade namieborna är istället utspridda i 54 olika städer, i 45 av Japans 47 prefekturer.

– Vi hade helst velat hålla ihop samhället, men det var för många för en och samma plats. Det gick inte, säger Katsumi Miyaguti.

Det här är den näst värst drabbade småstaden i Japan, med 359 identifierade döda efter jordbävningen och tsunamin. Men vi är här därför att Namie har kommit med ett överraskande besked. Trots att staden fortfarande är evakuerad på grund av strålning, så har man nu annonserat ambitionen att försöka öppna upp staden för boende igen om bara något år.

Det är tidigare än många trodde möjligt så här nära kärnkraftverket. Det skulle i så fall bli den stad närmast Fukushima Dai-ichi som kommer att återbefolkas under överskådlig tid. Men det är en bit kvar dit.

– Saneringsarbetet fortskrider, säger vice borgmästare Katsumi Miyaguti försiktigt.

Det är den japanska regeringen som har beslutat sig för att häva delar av den obligatoriska evakueringen som genomfördes 2011. Sen är det upp till varje kommun att utreda möjligheterna till återvändande.

Planer för den nya staden är uppsatta på enkla papperskartor, men någon riktig känsla av nybyggaranda och stora visioner finns inte. Riktigt vad man hoppas på för inflyttning är oklart, liksom varför någon skulle vilja återvända. Att det finns gott om saneringsjobb i trakten närmaste decennierna står klart. Men sedan?

Den förbjudna zonen

Vi börjar i den förbjudna zonen. Här hamnade det mesta av det radioaktiva nedfallet efter olyckan, och hit räknar ingen med att kunna återvända på många decennier, även om strålningshalterna minskat. De är ändå långt över gränsvärdena för boende. Bara tidigare boende beviljas i allmänhet tillträde hit, och bara fyra timmar åt gången. Bemannade vägspärrar skär genom området och även små förflyttningar är komplicerade.

Det är inte nödvändigt med omfattande skyddsutrustning längre, men vi anmodas vi ändå bära ansiktsmask och dräkt i dag. Vi kommer att screenas innan vi får lämna zonen igen, och kläderna blir till radioaktivt avfall.

Den evakuerade lantbrukaren Yoshito Konno visar oss hans gård nära bergen. Den har hört till släkten i många generationer men på fyra timmar hinner han aldrig ens börja röja det som han tvingades lämna så hastigt för fem år sen.

– Det är i sämre skick än jag minns det, säger Yoshito Konno besviket.

Han kommer hit mer och mer sällan. Till garaget och ladan där plåttaket och delar av väggarna redan rasat, och växthusen där han just börjat odla blommor för försäljning. Det är krossat glas på tomten och igenväxt och snårigt trots att det är vinter.

– Även om ingen får flytta tillbaka hit på 100 år, så skulle jag vilja ta hand om den här platsen. Så länge min kropp bara orkar, säger han.

Tsunamizonen

Katastroferna började med jättejordbävningen 11 mars och kom sen slag i slag. Sammantaget dödades över 18 500 människor, de flesta i tsunamin. Men alla kroppar har inte identifierats ännu, och fortfarande saknas flera tusen människor. Tre av dem är Mitsue Matsukuras mamma och syster och svåger.

Hon och familjen drev en fiskaffär nära hamnen, men inget är kvar av vare sig hus eller företag längre. Vi är fortfarande i Namie, men i zonen där ingen får bygga hem längs vattnet längre. Zonen där tsunamin drog in.

Och det var här hon såg sina anhöriga för sista gången.

– De röda tegelbyggnaderna där borta, där bodde min syster. Men det finns ingenting kvar.

Det är mindre än 100 meter mellan husen, men de hade en hel katastrof emellan sig. Kanske bedömde systern och hennes man att det borde räcka att gå upp på ovanvåningen. 

– Jag hann inte varna dem. Jag hann inte tänka på något annat än att rädda mig själv. Nu har jag skuldkänslor när jag tänker på det. De var ju så nära. Varför sa jag inte bara åt dem att fly?

Vi åker till hittegodskontoret som en av saneringsfirmorna tagit initiativ till ideellt. Det var när man insåg att de flesta som överlevt tsunamin bara hade kläderna de bar på kroppen kvar. Här finns rader av upphittade och inlämnade bröllopsfoton och leksaker.

– I början klandrade jag mig själv för att jag tilläts leva. Men eftersom jag överlevde finns det bra saker jag kan göra. Numera är jag ordförande i en lokalförening som hjälper andra, säger Mitsue Matsukura.

Zon för återvändande

Vi tar oss in i det som var centrala Namie. Med stationen och kommunhuset, här har man sanerat länge och ändå är mycket kvar.

Fortfarande finns hela gator som är raserade och så hastigt övergivna att det mest liknar en spökstad. Cyklar står parkerade men är radioaktivt avfall nu, har bara inte forslats bort än. De är stora problem med att hitta plats för alla saneringsmassor, och det gäller hela regionen.

Hit ska människor kunna återvända snart är det tänkt, även om strålningen fortfarande är dubbelt så hög som Japan tillåter. Men bara runt 10-15 procent av de tillfrågade i olika opinionsundersökningar uppger att de kan tänka sig att flytta tillbaka. Katsumi Miyaguti undviker att gissa hur många det kan bli till sist.

Han verkar ha fullt sjå med att göra inflyttning möjlig igen.

–  Vi skulle väl alla vilja att allt kunde bli som förr, men i realiteten går inte det. Många hade nog hoppats kunna återvända till exakt samma plats. Men det finns ju vissa områden dit vi inte kan återvända, säger vice borgmästare Katsumi Miyaguti.

–  Det är kanske först nu som vi förstår vi hur bra vår hemstad egentligen var, säger han med ett snett leende.

Grannstaden Minamisoma

–  Vårt nya hus fortsätter hit. Här får vi nog plats med en liten trädgård, säger Mitsue Matsukura och stegar upp allt på den nya tomten i Minamisoma.

Det är en mindre drabbad grannstad, lite längre från det havererade kärnkraftverket. Här finns i dag flera nya bostadsområden där fler överlevande från andra platser nu väljer att sätta ner sina bopålar.

Fem år i evakueringsbaracker tar ut sin rätt, den psykiska ohälsan har varit extra stor. Och de tre generationerna överlevande kvinnor i familjen Matsukura från Namie är inte alls beredda att vänta tills staden verkligen öppnar.

De vill sätta spaden i jorden nu eller så fort tjälen gått ur marken. Så de bygger ett nytt hem åt sig själva och kommande generationen här i stället. Det är inte så långt från Namie.

Det är tvärtom närmast så nära de kommer det gamla hemmet just i dag.

– Det är viktigt att vi istället för att bara tänka bakåt på det hemska som hände, får börja tänka framåt, och börja om från början. Då kan vi nog gå vidare, säger Mitsue Matsukura.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Trippelkatastrofen i Japan 2011

Mer i ämnet