Dan Hanel och Christi Fain ska börja sitt skift.
De ler och skakar hand, båda iklädda en grön overall som gör att de sticker ut bland ett dussin militärer.
De är snart – bokstavligen – det sista som står mellan oss och ett kärnvapenkrig.
Vi befinner oss i ett rum där väggarna är röda. På dem hänger filmplanscher, alla med samma tema.
Stanley Kubricks ”Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” från 1964, ”The sum of all fears”, ”Broken Arrow” och ”Rött Hav”.
Dan Hanel och Christi Fain säger att intentionen är att göra huset ovan jord mysigt för de militärer som bor här dagar i sträck och vaktar huset – och dem.
Själva tillbringar de bara några minuter här uppe.
Deras jobb är där nere.
”Här är rummet där det händer”
Månader av säkerhetskontroller har passerat. Det är nu dags för de sista av otaliga förmaningar. Vi får inte gå på cementblocket, för det utstrålar radioaktivitet. Vi får inte titta ut genom ett fönster där en övning pågår. Vi får aldrig gå någonstans utan eskort.
Exakt hur noggranna de är med den sista biten inser jag inte förrän Christi Fain följer med mig in på toaletten.
Tre gånger frågar de om vi är helt säkra på att alla former av elektronik är inlåsta i skåpet, och understryker igen att mobiler eller bilnycklar kommer att konfiskeras och krossas om de råkar följa med.
Till sist är det dags.
Två dörrar. Ett hisschakt. 20 meters resa nedåt. Ett galler. En åtta ton tung dörr. Och så är vi där.
Men först, en sista förmaning.
– Ni kommer att höra ett ljud här inne ganska ofta, säger Christi Fain.
– Det låter ungefär ”di-do, di-do”. När det sker vänder ni er om och tittar in i väggen. Ni tittar inte åt vårt håll.
Vi nickar. Hon fortsätter:
– Och… råkar ni röra något, en knapp eller en spak, tryck INTE tillbaka den, utan säg bara till oss omedelbart.
Vi nickar. Hon ler.
– Välkommen. Det här är rummet där det händer.
”De har... en väldig styrka”
Stället vi befinner oss på heter Hotel, och är en av 45 anläggningar utspridda på tre delstater i USA. Varje sekund av varje minut av varje dygn sitter 90 specialtränade löjtnanter, med smeknamnet ”missiliers”, redo att vrida om knapparna och trycka på ”launch”, om presidenten så beordrar.
De är utspridda för att en attack från fiendeland inte ska kunna slå ut alla USA:s bomber. Även om några av de 45 avfyrningsplatserna förstörs sitter andra redo att slutföra jobbet.
– Vi ansvarar för de missiler som heter Minuteman III. De är kärnvapenkapabla och har… en väldig styrka, säger Dan Hanel.
Hur mycket skada kan de göra?
– Mycket. Jag vill inte gå in på det.
Vi har knappt hunnit in innan första pipljudet startar. Jag och fotograf-Andreas vänder lydigt blickarna mot väggen. Tre militärer tittar på oss för att försäkra sig om att vi gör just det. Efter en dryg minut får vi vända på oss.
– Vi pratar med missilerna, säger Dan Hanel.
– Jag brukar beskriva det som att ha tio barn som alla har sina egenheter, säger Christi Fain.
Utrustning från 1960-talet
Kapseln vi befinner oss i hänger i luften, fast på fyra pelare.
Den är byggd att klara en biologisk, kemisk eller kärnvapen-attack. Om någon anfaller ovan jord ska Dan Hanel och Christi Fain överleva här inne, och kunna skjuta iväg kärnvapen.
De har proviant för lång tid, en liten toalett. En säng som de turas om att sova i.
Kapseln är byggd i slutet av 60-talet, mycket av utrustningen är från den tiden, och 1970-talet. Det ser lite ut som att befinna sig i ett gammalt flygplan.
– Utrustningen är gammal, men den fungerar. När jag är här inne kan jag ibland bli helt hänförd när jag tänker på den kreativitet som dåtidens ingenjörer hade när de byggde det här stället, hur sofistikerat det fortfarande är.
De stannar i ett dygn åt gången, sedan har de ett dygn eller två ledigt, innan de är tillbaka igen.
Kontraktet de skrivit på är för fyra år.
– Vi övar varje dag som om det vore den riktiga dagen, även om vi hoppas att den aldrig kommer, säger Dan Hanel.
– Men gör den det så är ”nej” eller ”kanske” inte ett alternativ, svaret när man sitter på tjänst här inne måste alltid vara ”ja”.
– Jag utgår från att presidenten har den bästa underrättelsetjänsten i världen. Anser han att vi ska avfyra gör vi det på säkra grunder, säger Christi Fain.
”Ansvaret är tungt, tungt, tungt”
Den ende som kan beordra en kärnvapenattack är USA:s president.
Gör han det kommer ett meddelande på den vänstra av två skärmar. Då öppnar de båda en låda som är placerad mellan dem, med två hänglås.
Av säkerhetsskäl, så att en missilier inte ska starta kärnvapenkrig, kan de bara koden på ett av låsen vardera. I lådan finns sedan en kod som överensstämmer med presidentens order.
Och när det är bekräftat att det faktiskt är presidenten som skickar ordern?
– Då programmerar vi vart de ska skickas och avfyrar, säger Dan Hanel.
Hur känner ni för ansvaret att ni faktiskt skulle förändra historien?
– Det är tungt. Tungt, tungt, tungt. Men med jobbet kommer också en stolthet, en känsla av ansvar. Jag älskar mitt jobb, säger han.
– Jag känner varje dag jag är här nere att jag hjälper till att hålla min familj, USA och våra allierade trygga, säger Christi Hain.
Och du vet att du skulle göra det?
– Jag skulle absolut avfyra kärnvapen om min president beordrade det.