-Jag kände både vrede och besvikelse, men också desperation. Och jag förstod plötsligt min fars dilemma 1939. Landet blev ockuperat av Tyskland och han valde motståndet, blev arresterad och skickad till Auschwitz och Mauthausen. Han var då 37 år, precis som jag 1968.

Mänsklig socialism

Frantisek Janouch minns glasklart sensommarnatten, då han och alla andra tjecker och slovaker väcktes ur sin dröm om att kunna förvandla ett stagnerande och förtryckande kommuniststyre till vad deras nye och populäre partiledare Alexander Dubcek kallade ”en socialism med mänskligt ansikte”, en tid som gått till historien som Pragvåren.

När Sovjetledaren Leonid Bresjnev med vapenmakt inledde återgången till ortodox kommunism hade tjeckerna bland annat hunnit avskaffa censuren, införa marknadsekonomiska inslag i planekonomin, tillåta utlandsresor och demokratisera en rad samhällsinstitutioner.

Vän med Dubcek

Sju år efter den nattliga chocken och med fyra års påtvingad arbetslöshet i Prag bakom sig tillträdde Frantisek Janouch en professur i kärnfysik i Stockholm.

Han var 1968 avdelningschef för Institutet för kärnfysik i Prag med 1 600 anställda, landets största vetenskapliga institut, och docent vid Karlsuniversitetet. Numera delar han sin tid och sina uppdrag mellan Sverige och Tjeckien.

Då var han inte bara anhängare av Pragvåren utan också personlig vän med Alexander Dubcek och flera av de andra reformledarna.

Övertygad kommunist

-Jag var en övertygad kommunist. På hösten 1967 valdes jag till ordförande i partiorganisationen vid institutet, och jag valdes som en känd oppositionell mot den gamla partiledningen.

Pragvårens reformer bakom järnridån, vilka mycket sakta inleddes redan 1962, väckte tidigt kritik och misstänksamhet bland övriga kommunistländer.

Under 1968, när Dubcek blivit partiledare, ökade stats- och partiledarna i framför allt Östtyskland, Bulgarien och Polen trycket. Dubcek anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och för att vilja införa kapitalism.

Kände Ryssland väl

Men varken Frantisek Janouch eller någon av kommunistpartiets nya ledare trodde att Sovjetunionen och de andra staterna i Warszawapakten verkligen skulle återställa sin kommunistiska ordning med vapenmakt, även om de fruktade en sådan utveckling.

De trodde att det inom ramen för realsocialismen ändå skulle finnas utrymme för demokrati och marknadsekonomiska inslag.

-Ja, det trodde vi. Och jag kände Ryssland mycket väl. Jag studerade fem år i Leningrad och jag doktorerade i Moskva. Så jag kände till förhållandena där, säger Janouch.

Över hundra döda

De sovjetiska, bulgariska, polska och ungerska trupperna mötte mycket litet fysiskt motstånd. Stats- och partiledningen i Prag gav omedelbart order om att inget militärt motstånd skulle göras. Totalt dödades 98 tjecker och slovaker och cirka 50 soldater från invasionsarméerna.

Det passiva öppna motståndet var desto större. Vägskyltar vändes åt fel håll, de ryska soldaterna drogs in i samtal, på deras pansarvagnar och på husfasaderna sprayade tjeckerna sina budskap.

Som till exempel: ”Era fäder var befriare -Ni är angripare” (Tjeckoslovakien befriades 1945 av den sovjetiska Röda armén).

I den sovjetiska propagandan hette det att socialismen hade räddats åt ”det tjeckoslovakiska broderfolket”. Ett svar kom snabbt på Prags väggar: ”Kain och Abel var också bröder”.

TT/SVT