För varje dag kommer nyheter om hur jakten på kuppmakarna har minskat friheten för alla. Rädslan har börjat breda ut sig.
– Jag vågar inte längre ut, måste jag så måste jag, men jag föredrar att stanna hemma, säger Bülent Mumay.
Finns inga konkreta anklagelser
Bülent Mumay var tidigare chef för ett av de stora tidningshusens digitala kanaler. Efter politiska påtryckningar tvingades hans chef ge honom sparken för några månader sedan, redan före kuppförsöket. I förra veckan såg han sin egen bild på förstasidan i en av de regimtrogna morgontidningarna: ”Wanted”, stod det med namn och bild.
Bulent greps i helgen tillsammans med andra misstänkta, men han släpptes redan efter två dagar. Enligt honom själv fanns det inga konkreta anklagelser annat än en lista på dem han hade kontakt med via den digitala nätverkstjänsten Linkedn.
– Jag är bara en helt vanlig journalist, inte särskilt känd. Inte en politiker. Jag har varit kritisk också till armén och till oppositionen.
Han bedömer sina möjligheter att arbeta som journalist i landet som helt stängda. Nu är han också rädd att gå ut.
Har både försvarat kurder och är homosexuell
Detsamma gäller för Levent Pişkin som jobbar som advokat och har försvarat flera kurder. Detta, tillsammans med att han är HBTQ-aktivist det vill säga öppet homosexuell är i sig provocerande för många i det turkiska samhället. När han dessutom åtalats för att ha förtalat presidenten, vilket av kritikerna anses vara ett dåligt definierat brott, tycker han sig också ha anledning att vara rädd när han går ut.
– Jag talar lågmält när jag är ute för att poliser inte ska kunna höra mig, och när jag är hemma så talar jag också tyst för att grannarna inte ska kunna använda angiverilagen.
Varje kväll raderar Levent ut vad han skrivit i telefonen, som sms, på whats-up och andra kommunikationsappar.
– Jag vill inte bli tagen till förhör för en tweet.
Vågar inte demonstrera
Ingen av dessa båda män vågar gå till demonstrationen på till exempel Takismtorget eftersom de är rädda för att bli igenkända, och nerslagna. I första hand inte av polis utan av ”galna fanatiker” som kan se dem som förrädare.
Fotnot: Angiverilagen antogs i augusti 2015 och innebär att den som ger polisen tips om möjliga terrorister kan ringa ett särskilt telefonnummer och angivaren får betalt efter hur bra tipset är.