Förra tisdagen, den 11 december, fyllde Alexander Solzjenitsyn 89 år. Och i söndags fick jag möjlighet att personligen gratulera honom när jag hälsade på honom i hans hem i byn Troitse-Lykovo strax utanför Moskva.
Greps vid fronten
Det är klart att Alexander Isajevitj är trött nu för tiden. Det är väl inte så konstigt, med tanke på det liv han har levt. Som 26-årig artillerikapten i Röda Armén blev han gripen vid fronten 1945 av det sovjetiska kontraspionaget. Han dömdes till åtta års fängelse och straffarbete. Efter frigivningen var han ”evigt” förvisad till Centralasien innan han efter Stalins död fick återvända till det europeiska Ryssland.
Han debuterade som författare med ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” 1962 och fick Nobelpriset i litteratur 1970. Sedan följde några år av underjordiskt författarskap och ständiga förföljelser från KGB:s sida mot den allt skarpare regimkritikern. Men i februari 1974, efter publiceringen i väst av ”Gulag-arkipelagen”, skickades Solzjenitsyn i exil sedan han berövats sitt sovjetiska medborgarskap. Han och familjen bodde 18 år i delstaten Vermont i USA innan de 1994 flyttade tillbaka till Ryssland.
Lever på övertid
Nu säger Alexander Isajevitj att han känner att han lever på övertid. De kroppsliga krafterna är i avtagande, och han sitter i rullstol i sitt arbetsrum på andra våningen i huset i Troitse-Lykovo. Utanför fönstret växer mäktiga granar på den stora tomten, och bakom skogen anas en krök av Moskvafloden.
Men intellektuellt är han fortfarande oerhört vital. Han berättar att han arbetar så mycket han någonsin orkar. Nu handlar det inte om att skriva nya texter, utan att redigera och färdigställa sådant som redan är skrivet.
Samlade verken ges ut
Han gläder sig särskilt över den utgåva av hans samlade verk i 30 band som i år har börjat komma ut i Moskva. De senaste banden är ”Mars -17”, alltså ett par av delarna i ”Det röda hjulet”, Solzjenitsyns skildring av de ryska revolutionsåren, ett jätteverk på över 7 000 sidor sammanlagt. Mars -17 handlar om februarirevolution (februari efter den gamla ryska kalendern) och varför den misslyckades och möjliggjorde bolsjevikernas maktövertagande ett drygt halvår senare.
Sedan berättar han att Gulagarkipelagen, hans dokumentärskildring av den sovjetiska fånglägervärlden, nu äntligen finns på nytt i ryska bokhandlar, och det lyser i hans ögon när han förklarar hur viktigt det är. Boken har länge varit utgången sedan den under ”glasnost-tiden” i slutet på 80-talet äntligen fick ges ut i Solzjenitsyns hemland.
Hoppas på att nå yngre läsare
Solzjenitsyn och hans hustru Natalja har arbetat i flera år på en ny version av Gulagarkipelagen, med nya uppgifter och vittnesbörd som tillkommit efter Sovjetunionens upplösning. Nu är det arbetet klart. Gulagarkipelagen är tillgänglig, i tre band, och Solzjenitsyn hoppas att den ska nå inte minst yngre läsare som behöver kunskap om Stalintidens terror.
Jag stannar hos Alexander Isajevitj i tjugo minuter, mån att inte trötta ut honom. Han tar farväl ”på ryska”, med tre kindpussar. Innan vi säger adjö, påminner han om hur vi lurade KGB på 70-talet. ”Minns du hur jag låtsades ringa fel till dig i din avlyssnade lägenhet tidigt en morgon när jag behövde få ett möte med dig? Det räckte med att du hörde min röst, sedan sa du ?nej, ni har ringt fel. Men du dök upp till vårt hemliga möte samma kväll, och det var då jag berättade för allra första gången om Gulagarkipelagen, och via dig spreds den nyheten över hela världen.”
Det satte igång den utveckling som ledde till arrest och landsflykt för Solzjenitsyn. Idag är han hemma i Ryssland igen. Och han är lugn i vetskapen om att han kommer att dö i Ryssland.
Stig Fredrikson
Aktuellts utrikeskommentator