Det var 1941 som Monaco under nuvarande prins Alberts farfar Ludvig II stiftade raslagar à la Nazi-Tyskland. Det skedde efter tyska påtryckningar.
Fem kom åter
Bara fem av 87 deporterade kom levande åter från dödslägren. I förhållande till befolkningen, vore det som om Sverige utlämnat över 17 000 judar till dödslägren och över 16 000 av dem hade mördats.
Den officiella historieskrivningen talar om att andra offer – trots raslagarna – varnades före Gestapos razzior av Monacos myndigheter. Uppgifterna om tragedin är ofta vaga och har inte uppmärksammats särskilt mycket.
Nazistiskt finanscentrum
Och så – pengar, pengar, pengar. Hitler och hans finansminister Hjalmar Schacht ville göra Monaco till ett av nazisternas finansiella centra. Här skulle man komma åt begärlig hårdvaluta för att rusta upp sin polis- och krigsmaskin.
Ekonomisk brottslighet
Så sent som hösten 2009 strök europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen OECD Monaco från sin ”gråa lista”, som tog upp stater som vägrade samarbeta om penningtvätt, kapitalflykt och annan ekonomisk brottslighet. Frågetecken finns fortfarande kvar.
Anklagelserna mot Monaco för att vara en av de villiga hjälparna åt gangsters, maffia och kapitalflyktingar har duggat tätt de senaste årtiondena. Finansväsendet har bidragit till att Monaco erbjuder en så strålande fasad.
Kasinot räddade
Det kommer också från kasinot som startade verksamheten i mitten på 1800-talet. Det var den dåvarande furstens idé att finansiera furstendömet som då var på dekis.
Bortspelade pengar och bankernas ibland ifrågasatta vinster gör att de som bor i Monaco slipper betala skatt.
Vad är Monaco? Jo, ett litet furstendöme på 33 000 invånare, ytan är hälften av stadsdelen Kungsholmen i Stockholm, med en av världens högsta bruttonationalprodukter per person.
Superrika dominerar
Men invånarna? Ja, sanningen att säga är de infödda monegaskerna i minoritet. 55 procent av befolkningen är fransmän, italienare eller britter. Cirka 7 000 av 33 000 är ”infödda”. De superrika dominerar. Det håller även de ”äkta” monegaskerna under armarna.
Det var i samband med Versaillesfreden (som avslutade första världskriget) som fursten gjordes till en fransk nickedocka. Monaco förband sig att alltid ta hänsyn till franska intressen.
Nicke-docka
Denna nickedocke-status kvarstår. Att utse statsminister tillgår så här: Frankrike skickar en lista på tre namn. Av dem ska fursten nicka bifall till ett – den personen blir Monacos statsminister.
Men det har gått framåt: 1962 fick kvinnorna rösträtt, för sju år sen gjordes valsystemet om, så att oppositionen garanteras plats i parlamentet. Partier i traditionell mening saknas dock.
Det är nu viktigt för framtiden att Monaco får en tronföljare i direkt nedstigande led. Nu finns det kanske inget tvivel om furstens fertilitet: Han har avlat två utomäktenskapliga barn. Den ena skandalen avslutades först sen han efter DNA-prov tvingades erkänna faderskapet.
Nytt utomäktenskapligt barn?
Det monegaskiska hovet dementerar ilsket uppgifter ur det ansedda franska nyhetsmagasinet L'Express att fursten skulle ha sått sin vildhavre en tredje gång: Hovet förnekar att ännu ett utomäktenskapligt barn är på väg.
Dementimaskinen har många gånger också tvingats förneka ryktet att fursten inte är intresserad av kvinnor utan skulle vara homosexuell.
Det finns en myt om en förbannelse som vilar över furstesläkten Grimaldi: Att den alltid ska vara olycklig och drabbas av katastrofer. Sanningen är att skandaler och katastrofer har kantat furstehusets väg genom historien.
Den sluge
År 1297 landsteg i ett erövringståg en pirat, utklädd till munk, vid klippan där Monacos kungaborg nu ligger. Det var Francesco Grimaldi – kallad den sluge, eller den illvillige – som för första gången placerade Grimaldiätten som styrande på Monacos furstestol.
Men Grimaldis var – och är – inte riktigt accepterade i Europa. Först på 1600-talet vågade de kalla sig furstar (eller prinsar). Och också i modern tid har hov och regeringar höjt ögonbrynen inför huset Grimaldis piruetter.
Furst Rainiers mor (Alberts farmor) prinsessan Charlotte var oäkta barn till Rainiers företrädare Ludvig II.
När det visade sig att Ludvig inte tänkte skaffa legitima barn letade man rätt på den oäkta Charlotte som adopterades av fursten. Hon gifte sig sedan med en adelsman och födde Rainier 1923.
Känd för skandaler
Det var ett sätt att hindra att furstesläkten skulle gå i arv till en tysk prins. Charlotte fortsatte senare sitt liv med en rad skandaler Europa runt. Hon blev ökänd för en rad relationer, ofta med män med mycket skumt förflutet.
Och så tycks det ha blivit för Rainiers barn också. Albert blev visserligen en mönsterson men döttrarna Caroline och Stéphanie (”jag har alltid varit pojkarnas drömtrofé”) levde ett liv som påminde om deras farmors. Båda blev (ö)kända nattklubbsdrottningar med en rad affärer med män – ofta med skumt förflutet. Förbannelsen tycktes vila tung över pappa Rainier.
Iskallt äktenskap
Emellan dessa skandaler i Grimaldiättens liv kom Grace Kelly, skådespelerskan, miljonärsarvtagerskan som gifte sig med Rainier.
Rainier hade behov av en representativ furstina. Men det blev ett ”iskallt” äktenskap. Grace tröståt, tröstdrack och ägnade sig åt andra män. När hon inte grälade med sina döttrar.
Ödet drabbade också henne, när hon 1982 körde ihjäl sig. För att ytterligare stärka myten om förbannelsen går ihärdiga, dementerade, rykten att det var den körkortslösa Stéphanie som körde bilen.
Vad händer nu?
Och vad händer nu? Ska förbannelsen mot ätten Grimaldi skörda nya offer?
Är det till exempel ett olycksbådande faktum att Alberts fru Charlene Wittstock uppfattas som en kopia av Alberts döda mor Grace Kelly?
Monegasker rapporteras vara oroliga. Medan skandalkrönikörer vässar sina pennor.
Bo Inge Andersson, utrikeskommentator
bo_inge.andersson@svt.se