Finska inbördeskriget, eller brödrakriget som det även kallades, var en konflikt som delade landet i två läger, de vita och de röda.
Det finska inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska kejsardömets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget.
Uppbrottet skapade en ideologisk konflikt i Finland om hur landet skulle styras, där de vita ville ta så mycket avstånd från Ryssland som möjligt, medan de röda var emot det.
Konflikten delade ofta upp familjer där familjemedlemmar stred på båda sidor av konflikten.
De vita har kallat det frihetskriget eller det röda upproret, medan de röda föredragit klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen. Vilken beteckning man använder speglar dels vilken sida man anser hade rätt, dels hur långt den historiska forskningen kommit.
Man markerar den 15 maj som krigets slut, när de vita tog över Ino-fästningen vid Karelen. De vita trupperna tog därefter kontrollen över hela Finland och nästa dag marcherade den vita armén genom Helsingfors gator och utsåg sig själva till segrare.
Totalt miste 37 000 finländare livet under kriget. Det exakta antalet av dem som flydde eller dog i Sovjetunionen är fortfarande okänt.
Finska inbördeskriget
– Finska inbördeskriget mellan de så kallade röda och vita pågick strax efter Finlands självständighet och uppbrottet med Ryssland.
– Kriget bröt ut den 27 januari 1918.
– De röda hade stöd från Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige.
– Kriget slutade med seger för den vita sidan, men omkring 37 000 personer dog till följd av kriget.