De rasbiologiska tankegångarna har i mångt och mycket varit avgörande för hur befolkningsgrupperna i Sverige förhållit sig till varandra i modern tid.

Enligt den svenska rasbiologin kunde endast en människotyp klassas som svenskt. Svensken ansågs att ha en lång skalle. Som lägre raser betraktades finnar, samer, romer och judar som ansågs att ha en kort skalle.

Enligt skallindexmätningsideologin skulle en större hjärna få plats i en lång skalle, än i en kort. De människor som definierats som långskalliga betraktades som mer intelligenta och värdefulla av rasbiologer, till exempel institutets grundare Herman Lundborg.

I dagens vetenskap delas inte människor in i raser, utan alla människor tillhör en och samma grupp: Homo sapiens.