Även om internationella regler och traktater (bindande överenskommelser mellan två eller flera stater) kan dokumenteras från faraonernas Egypten, de forntida imperierna i Kina och Indien samt det klassiska Grekland, är det korrekt att säga att folkrätten (som vi känner den i dag) uppstod i den europeiska kulturen under 1500- och 1600-talen i samband med att påvens makt i Europa försvagades och suveräna nationalstater bildades.
Folkrätten utvecklades under inflytande av den romerska rätten och den katolska kyrkans moraliska normsystem.
Den nederländske humanisten Hugo Grotius betecknas som ”folkrättens fader”. Hans rykte vilar på verket ”De jure belli ac pacis” (1625), där han utvecklar en filosofi för internationella relationer som avvisar varje legitimering av brutal maktpolitik.
Folkrättens komponenter
Det folkrättsliga regelsystemet har två komponenter: sedvanerätt och traktater.
De sedvanerättsliga reglerna har kunnat utvecklas därför att staterna, under århundradenas lopp, insett att det funnits ett behov av internationella normer på olika områden (bland annat diplomatisk immunitet, havsrätt och neutralitet i krig).
Folkrättens andra komponent är traktater, dvs. de regler som satts på pränt i avtal mellan stater. Traktaterna kan vara mellan två eller flera stater och överordnade internationella organisationer.
Folkrättens aktörer
Stater och mellanstatliga organisationer (t.ex. FN och dess fackorgan) är huvudaktörer som har rättigheter och skyldigheter under folkrättens regler.
Den i FN-stadgan inskrivna principen om folkens rätt till självbestämmande, ”self-determination”, ger legitimitet åt folk och ”nationer” som strävar efter politiskt oberoende. På 1990-talet var till exempel frågan om olika politiska enheters status aktuell, särskilt genom vissa delrepublikers eller befrielserörelsers krav på internationell status, t.ex. Tjetjenien och flera stater på Balkan.
En regering kan fungera som aktör på den internationella scenen även om den inte fullt ut kan administrera ett territorium. I sådana lägen kan den politiska enhetens folkrättsliga status erkännas och vara en part i det internationella umgänget.
Fredens folkrätt innefattar FN-stadgans regler om staternas suveräna likställdhet, territoriella integritet, rätt till icke-inblandning m.m.
Folkrättens system
Fredens folkrätt innehåller detaljbestämmelser för staternas uppträdande i olika samlevnadssituationer. Hit hör bl.a. regler om diplomatiska förbindelser (Wienkonventionen 1961), mänskliga rättigheter (Europakonventionen 1950, två FN-konventioner 1966) samt regler om skydd för egna medborgare och deras egendom utomlands, jus protectionis.
Dessutom tillkommer de många mellanstatliga avtal som berör ekonomi och handel (GATT), telekommunikationer, kommunikationer (Chicagokonventionen), post samt tekniskt och vetenskapligt samarbete.
Den europeiska gemenskapens rättsordning, EG-rätten, står för en ny dimension av överstatlighet som ligger på en nivå över den som traditionellt gäller för folkrättsliga överenskommelser.
Krigets folkrätt (även krigets lagar) består av de regler som speciellt framförhandlats för väpnade konflikter, nämligen 1907 års Haagkonventioner (om neutralitet, ockupation och humanitet på slagfältet) samt Röda kors- eller Genèvekonventionerna från 1949 med tilläggsprotokoll (om skydd för sårade, sjuka, krigsfångar och civilbefolkning).
Regler om förbud mot särskilt omänskliga vapen återfinns i 1925 års Genèveprotokoll om kemiska och biologiska vapen samt i FN:s vapenkonvention av 1980.
Man kan också tala om en konfliktförebyggande folkrätt som i första hand gäller i fredstid och syftar till att förhindra krig. Skulle krig ändå utbryta fortsätter dessa regler att gälla i syfte att undvika en konfliktupptrappning och främja en återgång till fredliga förhållanden. Till denna regelkategori hör FN-stadgans skrivning om fredlig lösning av tvister samt världsomspännande avtal om nedrustning och demilitarisering.
Källa: Nationalencyklopedin