Val 2018

Hon har kämpat i fem år för att få hjälp

17 procent av unga kvinnor i Värmland mellan 18 och 24 år har vårdats för psykisk ohälsa. Det visar siffror från Socialstyrelsen.
Därmed ligger Värmland högre än rikssnittet. Vi har träffat Pernilla Larsson som kämpat i fem år för att må bättre.

23-åriga Pernilla Larsson i Kristinehamn läser in de sista kurserna på undersköterskeutbildningen. Det har gått fem år sen hennes mamma dog och allt rasade.

– Hela min värld föll och det tog inte stopp, jag föll i backen. Och eftersom jag fyllde 18 några dagar efter att mamma gick bort fick jag inte komma till BUP och då blev det nåt glapp och jag hamnade mellan stolarna, för första gången.

Nyss fyllda 18 år stod Pernilla ganska ensam i världen och depressionen blev allt djupare. Men trots att hon hamnade i ett familjehem som försökte hjälpa henne på alla sätt upplevde hon att vården vände henne ryggen.

– Jag kände att ingen tog mig på allvar, det var som att ingen ville ta i mig, som att jag bar på pest eller nåt. De tryckte i mig medicin, men frågade aldrig hur det gick eller om jag behövde nåt annat. Jag var ju bara 18 år och fick sitta och skriva till psykiatrin, men de bara nekade och nekade.

Försökte ta sitt liv

Efter nästan fyra år av kamp mot depressionen och för att få hjälp orkade inte Pernilla mer. Hon gjorde ett allvarligt självmordsförsök.

– Jag minns inte så mycket mer än att jag vaknade upp på hjärtintensiven och att en läkare sa att jag måste skrivas in på psyk. Jag fick inte ha laddare till telefonen eller duschslang eller nånting. Jag mådde så dåligt. Och sen kändes det bedrövligt att en 21-årig tjej ska behöva försöka ta sitt liv för att någon ska lyssna. Jag tycker det är pinsamt, rent ut sagt, säger hon.

Men samtidigt kände Pernilla att hon äntligen skulle få hjälp. Efter en och en halv vecka efter sitt självmordsförsök blev hon utskriven. Men hon fick inte kontakt med någon läkare och det gjordes inga uppföljningar. Till slut frågade hon sin kurator om hon inte skulle få prata med sin läkare snart.

– Då tittar hon i datorn och säger: Nej, du, det står inget om dig här. Du har nog fallit mellan stolarna.

– Då tänkte jag: Igen! Jag är så ung och har inget stort kontaktnät, jag lägger hela min tillit till er och ni skiter i mig. Så kändes det.

Rädsla för framtiden

Idag mår Pernilla bättre och ser framåt, samtidigt som rädslan för att falla ner i depression igen alltid finns där. Och rädslan för att hjälpen inte ska finnas.

– Jag är ärligt talat rädd för att ta kontakt med psykiatrin igen, jag vet inte hur jag kommer att bli bemött, om de kommer att ta mig på allvar.

– Jag har förlorat så mycket av mina ”unga vuxna år” och jag har förlorat så många vänner. Jag har så mycket att ta igen.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Val 2018 - #dinröst

Mer i ämnet