Kvinnor från alla delar av landet har hört av sig och delat med sig av sina erfarenheter om hur rättsväsendet hanterar sådana här ärenden. Flera är tacksamma för det fina bemötande och den respekt de mötts av i kontakt med polisen. Av de kvinnor som har hört av sig till oss tycker drygt 30 procent att polisens bemötande har varit bra. En kvinna som anmälde sin partner för både misshandel och våldtäkt skriver: ”Jag var lyckligt lottad eftersom polisen precis hade gått en utbildning om kvinnovåld, fick absolut det bästa bemötandet man kan tänka sig.”

Rädslan lever kvar

Men ännu fler berättar om hur de möts av misstro, blir avrådda från att anmäla och om hur rättsväsendet inte klarar av att skydda dem fullt ut. 60 procent av kvinnorna som kontaktat oss har blivit misshandlade eller hotade igen efter att de anmälde sin partner och många lever i en ständig rädsla, även många år efter att förhållandet tagit slut. En kvinna som anmält sin man tre gånger berättar hur det är när man äntligen vågat lämna: ”Det är då  en annan form av kamp börjar, från att överleva till att leva, anpassa sig. Hur man lever med rädslan för mannens reaktion av att man lämnat.”

Mörkertalet för våld mot kvinnor i nära relation är väldigt stort, vilket innebär att de flesta fall av den här typen aldrig kommer till polisens kännedom. Anledningarna till att man inte anmäler är många och olika. En kvinna skriver så här till oss: ”Känner skam över vad som hänt. Rädsla för vad som händer efter anmälan. Han lovar att det aldrig skall hända igen. Man måste få hjälp från omgivningen för att orka och våga anmäla. Skuldbelägg inte kvinnan för att hon stannar i relationen.”

Men för de ca 15 000 anmälningar som görs varje år är andelen som klaras upp endast en femtedel. Och av de uppklarade fallen är det en ännu mindre del som leder till åtal. I den aspekten har många av kvinnorna som hört av sig till oss haft tur- för en fjärdedel av dem har anmälan resulterat i en fällande dom.

Att anmäla igen eller inte

Trots att långt ifrån alla kvinnorna är nöjda med hanteringen av deras ärende, skriver ändå de allra flesta att de skulle anmäla igen- oavsett om just deras anmälan lett till åtal eller blivit nedlagd. ”Jag hoppas att min anmälan kan hindra nästa kvinna från att drabbas” skriver en kvinna. ”Det finns inget annat att göra, även om skyddet man får är bristfälligt” skriver en annan. ”Jag hade inte levt idag om jag inte anmält och fått honom dömd” skriver en tredje.

Men 26 stycken av kvinnorna känner sig så svikna av systemet så de tror att de inte skulle anmäla igen om de befann sig i en liknande situation. Man känner sig inte tillräckligt trygg och säker på att få den hjälp man behöver. ”Jag var den som fick fly för att gömma mig, det var jag som straffades” skriver en kvinna i Mellansverige vars förundersökning lades ner. Hon tänker inte anmäla igen eftersom hon upplever att det inte leder någon vart. Så här förklarar en annan kvinna varför hon inte vill anmäla igen:

”Om jag inte blev så skadad att jag hamnade på sjukhus skulle jag inte anmäla. Det är väldigt jobbigt psykiskt att anmäla någon och sen att känna att ingen tror på en. Man känner sig redan så misslyckad efter att ha blivit misshandlad, jag vill inte känna mig mer misshandlad. Det tar för mycket på krafterna. Tror inte att en anmälan skulle göra någon skillnad, tvärtom. Då ligger jag ännu sämre till.”