Det började med en polisinsats som ledde till gripandet av sonen till den fängslade ledaren för Sinaloakartellen Joaquín ”El Chapo” Guzmán. Sonen Ovidio Guzmán – som kallas El Chapito – bedöms ha tagit över kontrollen av den mäktiga kartellen efter att pappan utlämnats till USA och när nyheten om gripandet spreds kom snabbt en våldsam motreaktion.
”De skjuter fortfarande”
Miljonstaden Culiacán förvandlades till en krigszon med eldstrider mellan militärer och tungt beväpnade kartellmedlemmar. Brinnande fordon på stadens gator, inställd undervisning i skolorna och en skräckslagen civilbefolkning som försökte gömma sig så gott det gick.
– Pappa kan vi ställa oss upp nu?
– Nej älskling, stanna här på marken. De skjuter fortfarande.
Videoklippet med en familj som söker skydd bakom en bil mitt på blanka dagen sprids nu i Mexiko som en påminnelse om hur våldet skär rakt in i människors vardagsliv.
En chock för Mexiko
Våldsscener är visserligen inget nytt i delstaten Sinaloa som är de mexikanska kartellernas vagga. Jag har själv besökt Culiacán flera gånger – träffat förtvivlade människor som letar efter sina försvunna familjemedlemmar, sett den berömda kyrkogården där knarkkungarnas påkostade gravar vittnar om enorma rikedomar och intervjuat en modig journalist för att sedan nås av nyheten att hans liv släckts med kulor. Men torsdagens sammandrabbning var ändå en chock – även för ett samhälle som tvingats vänja sig vid att leva i skuggan av våldet.
Chocken bestod inte bara av våldets omfattning som lamslog en hel stad utan även av de mexikanska myndigheternas tystnad och otydlighet. Ovidio Guzmán släpptes kort efter gripandet och många tolkade det som att statsmakten tappat kontrollen över den explosiva situation som uppstått. Eller ännu värre: Hade regeringen medvetet backat efter Sinaloakartellens styrkedemonstration?
Regeringen kapitulerar inför våldet
Den mexikanska regeringens försök till förklaring under fredagen har inte gett någon större klarhet. De hävdar att det inte fanns någon formell arresteringsorder mot Ovidio Guzmán och att han därför släpptes av ”byråkratiska skäl”. Samtidigt säger president López Obrador själv att han stödde beslutet att släppa kartelledaren för att undvika ett blodbad: ”att gripa en kriminell kan inte väga tyngre än människoliv”. Det är svårt att tänka sig en tydligare kapitulation inför den organiserade brottsligheten.
Tankarna går till 80/90-talets Colombia där Pablo Escobar på allvar utmanade statsmaktens auktoritet. Vänsterledaren López Obrador valdes till Mexikos president i fjol efter kritik mot knarkkriget och med löften om att stoppa rekryteringen till kriminella gäng genom stipendier och sociala program. Men en rad dramatiska våldsdåd har skakat Mexiko den senaste veckan och försatt presidenten i en svår kris. Nu förväntar sig ett helt land handlingskraft från regeringen.
USA har en nyckelroll
Det smärtsamma svaret är att det inte finns någon enkel lösning på våldet. Varken förebyggande åtgärder eller hårda tag räcker för att Mexiko ska kunna ta sig ur våldsspiralen. För att på allvar kunna bromsa den organiserade brottsligheten krävs ett långsiktigt arbete med att bekämpa korruption inom statsapparaten, sätta stopp för straffrihet i rättsväsendet och erbjuda människor andra framtidsdrömmar än droghandelns lockelser om snabba pengar.
Och en framgångsrik strategi måste oundvikligen involvera grannlandet USA. Det är pengarna från världens största drogmarknad i USA som gett de mexikanska kartellerna de ekonomiska musklerna med vilka de köpt lojaliteter och inflytande hos poliser, domare och toppolitiker. Och det är skjutvapen från det vapenliberala USA som dödar tiotusentals mexikaner varje år. Det är helt enkelt omöjligt att förstå tragedin i Mexiko utan att se de gränsöverskridande flöden av droger, pengar och vapen som utgör den kriminella ekonomins blodomlopp.
Våldsammaste året någonsin
Men relationen mellan grannländerna har varit turbulent sedan den förra presidentvalkampanjen i USA när Trump gjorde Mexiko till syndabock för många av USA:s problem. Situationen lär inte bli lättare framöver när USA går in i en ny intensiv valkampanj där relationen till Mexiko med all säkerhet kommer att spela en huvudroll på nytt. Och det är svårt att se konstruktiva bilaterala lösningar ta form i ett politiskt klimat präglat av konfrontativ retorik, spektakulära utspel och twitterdiplomati.
2018 var med 36 000 mord det våldsammaste året i Mexikos moderna historia. Nu är 2019 på god väg att slå det makabra rekordet. Runtom i Mexiko håller en våldstrött befolkning andan – var bryter helvetet lös nästa gång?