Amasia, en sammanslagning av Amerika och Asien, är vad forskarna kallar den nya superkontinet som lurar runt hörnet.
Superkontinenter är i sig ingen nyhet i geofysikens värld. Den senaste och mest kända Pangea, som bildades för 250 miljoner år sedan för att sedan brytas upp till det vi ser på jorden idag. Men även innan dess fanns lite mindre kända bjässar som Nuna och Rodinia. Förloppet för hur superkontinenter bildas har varit ett tvisotämne inom geologin, och flera teorier har framförts utan att någon enhällig slutsats egentligen kunnat dras.
Ny forskning bringar nu lite bättre reda i det lapptäcke av kontinentalplattor som tillsammans bildar jordens yta. Tidigare har man tänkt sig två varianter för det hela. Antingen att superkontinenten spricker upp, driver isär och att bitarna möts igen på andra sidan jorden för att bilda en ny superkontinent. Eller att kontinenterna på sin resa förr eller senare gör en u-sväng och möts igen ungefär där de började.
Ett kvarts varv per gång
Ingen av de här teorierna stämmer dock entydigt överens med den mätningar som gjorts. Det viktigaste verktyget som används för att utforska kontinentaldriftens historia är så kallad paleomagnetism. Det går ut på att mäta den magnetiska riktningen hos bergarter, och genom att koppla den till bergartens ålder och geografiska plats kan man på så sätt få en bild av hur jordens magnetfält såg ut när bergarten bildades.
Det nya med studien är att man tagit hänsyn både till paleolatitud för att bestämma positionen för gamla superkontinenter, men även paleolongitud med hänsyn till hur jordens magnetiska poler flyttat sig genom årmiljonerna.
Det visar sig att för varje övergång mellan en superkontinent till en annan så flyttar sig mittpunkten för den nya kontinenten ett kvarts varv runt jorden i förhållande till var den förra låg, alltså lite som en slags kompromiss mellan de tidigare modellerna. Nuna alltså låg ett kvarts varv från Rodinia, som i sin tur låg ett kvarts varv från Pangea.
”Metod bakom galenskapen”
Med modellen kan forskarna nu göra en prognos för bildningen av en framtida superkontinent: Amasia.
Peter Cawood, Geolog vid St Andrews Universitet välkomnar den nya studien.
– Vi har alltid undrat om det finns någon ”metod bakom galenskapen” när det gäller positionen för superkontinenter. Om resultaten från denna studie står sig så är ju svaret på frågan ja.
Men, som sagt, vi får vänta i ett par hundra miljoner år till innan Amasia blir verklighet.
– Jag skulle bli förvånad om människan klarade sig så länge, säger Ross Mitchell, studiens huvudförfattare.
Olof af Wåhlberg
SVT Vetenskap