Det är en sprudlande kille som kommer gående på gatan. Han har en färgglad kimono, och ett stort leende på läpparna. Anton Andersson är 20 år, och har precis flyttat till Stockholm från Karlskoga för att jobba som säljare.
Och på jobbet vet alla om det som för ett par år sedan kändes omöjligt att prata om.
– Vi har gjort det till en kul grej, även om det egentligen är ganska tråkigt. Det känns jätteskönt, att inte behöva se det som något man inte kan prata om utan tvärtom vara öppen med det.
Kunde inte lämna lägenheten
Anton har Crohns sjukdom. Det innebär att hans tjocktarm blivit inflammerad, och till slut inte fungerade längre. Först provade läkare att medicinera, sen att tillfälligt ”koppla bort” tjocktarmen. Men inget fungerade.
– Jag sprang på toaletten hela tiden och hade ont i magen. Jag fick ha skolskjuts, en taxi som kom och hämtade mig på morgonen eftersom jag inte kunde gå till skolan själv, sen tog vi beslutet att jag inte kunde vara kvar i skolan, säger Anton och fortsätter:
– När det var som värst kunde jag knappt lämna lägenheten över huvud taget.
Obotlig sjukdom
Diagnosen är kronisk, och precis som i Antons fall är det vanligt att sjukdomen visar sig när man är ung, mellan 15-35 år.
Och hans minns tydligt den där dagen, när läkaren berättade att han led av en sjukdom man inte har något botemedel för.
– Jag tänkte att ’det här är helt orimligt. Jag är 16 bast. Jag ska inte ha påse på magen, det måste finnas någon tablett ni kan ge mig som löser allt’. Men så var det ju inte.
”Varför händer det här mig?”
Vardagen för Anton innebär att han måste tänka lite extra på vad han äter, undvika vissa saker, och se till att dricka mycket. Men han berättar också att han varje dag tänker på att han har den där, påsen på magen.
– Det är en bisarr grej. När jag var 15 bast såg jag aldrig mig själv som att om fem år kommer jag ha gått tre år med stomipåse. Jag visste knappt vad det var, det var något man hört att gamla hade.
Är det jobbigt?
– Periodvis kan jag tycka att det är ganska surt. Man tänker att ’varför händer det här mig’. Men sen samtidigt tror jag att jag tar det ganska bra, jag har bara bestämt för att såhär måste det vara nu.
Älskar att vara utomhus
En solskenshistoria. Så beskriver Anton själv sitt liv idag, trots allt. Efter att ha fått den nya stomin har problemen försvunnit och han har kunnat börja leva vad han beskriver som ett vanligt liv.
– Att gå från att vara isolerad och bara ligga hemma, till att komma ut och träffa människor, flytta till en ny stad och skaffa nytt jobb – det är saker jag inte kunnat göra förut. När man plötsligt kan göra alla de där sakerna blir det som en glädjebomb.
– Jag vill inte sitta hemma och missa en sekund extra, det känns som att jag missat tillräckligt.
Vad tycker du om att göra i dag, som du inte kunde göra förut?
– Att vara utomhus. Jag kunde ju periodvis inte gå och handla själv. Att bara kunna gå ut och ta en promenad, köra lite musik i öronen eller lägga mig i en park eller ta med gitarren ut, det är underbart.