Sist jag grät på jobbet var när jag stod på uppe på ett fjäll i Abisko och såg hur snåren klättrar uppåt på fjällsidan, chockad över att de vackra kalfjällen håller på att förbuskas i ett allt varmare klimat.
Och nu, när jag vandrar runt på en plundrad kyrkogård i en fiskeby i västafrikanska Elfenbenskusten, kommer tårarna igen. Så sent som 2019 låg här fiskebyn Lahou-Kpanda, idylliskt placerad där lagunens mynning möter havet. Här i skydd undan vågorna kunde fiskarna landa med sina öppna fiskebåtar. Kvinnorna väntade vid stranden, tog hand om fisken som transporteras på flodbåtar över lagunen för att lastas i kylbilar till marknaden. På en slänt lite ovanför Lahou- Kpanda ligger den lilla kyrkogården.
Havet slukade husen
Så kom en extra kraftfull storm. I förening med den pågående havsnivåhöjningen slutade det i katastrof. Husen slukades av havet, nu ser vi bara husgrunder som sticker upp ur sanden. Havet drog sig aldrig tillbaka utan hade erövrat ännu en bit av kusten. Efter stormen beslöt byborna att också flytta kvarlevorna av sina döda och skapa en ny kyrkogård inåt land. Det är därför vi vandrar runt bland öppnade gravar, och omkullkastade kistlock. Hettan är tryckande. Havsvågorna kommer de övergivna gravarna mycket nära. Det är bara en tidsfråga innan hela kyrkogården kommer att ligga under vatten den också.
Fiskare: Hettan har blivit värre
Den nya fiskebyn ligger några kilometer bort, längre upp mot land. För säkerhets skull har byborna byggt en nästan två meter hög mur mot havet.
Klimatet förändras och det blir allt svårare för oss fiskare att förutse vädret, berättar Mamadou Bakayoko, fiskare som också är ordförande i fiskarnas intresseorganisation i Elfenbenskusten.
– Vädret är mer oförutsägbart, hettan på dagen gör det svårare att kunna vara ute till havs i våra öppna båtar. Temperaturen i vattnet har också stigit vilket gör att vi inte hittar fisk där vi brukar.
Marken – ett öppet sår
Hans vittnesmål har stöd i forskningen. Den västafrikanska kusten är en av de mest utsatta i världen för havsnivåhöjningar, havet stiger med 3-4 millimeter varje år. Det leder till att 56 procent av kusterna i Togo,Benin, Elfenbenskusten och Senegal håller på att erodera bort, försvinner ut i havet eftersom havet äter sig inåt land. Där vi står så gapar marken som ett öppet sår, rötter och röd jord sticker ut, vågorna gröper ur stranden underifrån. Enligt en studie som Världsbanken låtit göra kostade havsnivåhöjningarna Elfenbenskusten nära två miljarder kronor 2019, det är 4,9 procent av landets BNP.
Megastäder hotade
I Senegal har den gamla vackra staden Saint Louis pekats ut som den mest hotade i hela Afrika, redan har man tvingats överge skolor, moskéer och hem på grund av stigande vattennivåer. Samma öde väntar megastäder som Abidjan i Elfenbenskusten och Lagos i Nigeria som med sina 14 miljoner invånare ( eller fler) redan drabbas av havsnivåhöjningar. Det leder till saltvatteninträngning i städernas färskvattenledningar, lerskred och en ökning av insektsburna sjukdomar.
Vi människor är motståndskraftiga, visst klarar vi både att fjällen förvandlas till skog och att en kyrkogård måste flyttas på grund av havsnivåhöjningarna.
Elfenbenskusten får pengar ur FNs klimatfonder för att skydda sig mot klimatkrisen, pengar som går till att bygga murar och reparera stränderna. Det är bara så oerhört ironiskt att de länder som är fattigast och som bidragit minst till de globala koldioxidutsläppen, nu drabbas först och värst.
Det får faktiskt en klimatkorrespondent att gråta på jobbet. Så är det bara.