Dvärgmangusten tar tid på sig att lära känna nykomlingar

Uppdaterad
Publicerad

Dvärgmangusten lever i flock, men tar tid på sig att släppa in nya medlemmar. När forskarna studerade djuret upptäckte de att det tog flera månader innan nytillkomna dvärgmanguster fick vara med och vakta när de var dags att leta efter mat.

Djuren lever i flock och oftast hjälper alla till att leta efter mat samtidigt. Hanarna hjälps till exempel åt att försvara flocken mot angripare och fridstörare. Men nytillkomna dvärgmanguster får inte vara med, visar ny forskning. 

Forskare vid University of Bristol i England observerade nio grupper av vilda dvärgmanguster i Sydafrika. Även om dvärgmangusten är ett utpräglat flockdjur är det inte ovanligt att djuret byter flock. Därför ville forskarna undersöka hur de nya medlemmarna togs emot.

Blir ignorerade

Deras studie, som publiceras i Current biology, visar att nykomlingar väldigt sällan får hjälpa till att hålla utkik efter faror när de andra i gruppen letar mat. Försöker de nytillkomna djuren ändå hjälpa till blir de ignorerade av resten av gruppen. Det dröjde flera månader innan de fick vara med.   

Studien av det sociala samspelet visar att dvärgmangusten inte automatiskt ser fördelar med att flocken blir större.  

– Flocken behöver tid på sig att lära känna den nya gruppmedlemmen innan de litar på deras information, säger Julie Kern, som forskar om dvärgmanguster vid University of Bristol, till SVT Vetenskap.  

Flocken behöver alltså lära känna nykomlingen för att vara säkra på att den nya medlemmen varnar på samma sätt som flocken gör. 

Fortsätta studera beteende

Forskarna vill fortsätta studera flockens beteende. På sikt kanske forskningen kan ge svar på frågan om vad som händer när den nytillkomna dvärgmangusten upptäcker en dödlig fara, som en orm.  

– Vi misstänker att de varningsropen hade uppmärksammats mer. Om flocken hade ignorerat ett ormalarm så finns det risk för att de dör, säger Julie Kern.  

Dvärgmangust

Dvärgmangust lever i flockar på 6–30 djur på savanner och i glesa skogar i södra och östra Afrika. De bosätter sig i termitstackar, stenrösen, blockanhopningar, trädhål eller andra håligheter. De är dagaktiva och orädda och därför ofta lätta att studera. 

Liksom hos surikater och sebramanguster samarbetar flocken vid passningen av ungarna och under födosöket. Födan består mest av insekter, spindlar och andra ryggradslösa djur, men de tar också smågnagare, grodor, ödlor och ormar och äter även frukt och bär. Hela flocken jagar ofta samtidigt, och hanarna hjälps åt att försvara flocken mot angripare och fridstörare. 

Källa: NE 

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.