På Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har referensexemplaret för asiatisk elefant (Elephas maximus) bevarats ändå sen Carl von Linné namngav och beskrev elefanten i mitten av 1700-talet.

Nu avslöjar svenska forskare att det elefantfoster man i över 250 år trott varit en asiatisk elefant egentligen är en helt annan art:

– Man har misstänkt ganska länge att det är någonting som inte stämmer, om man tittar på elefantfostret ser man att den har ganska stora öron, och experter som tittar på snabeln tycker att den ser lite konstig ut, säger Love Dalén, docent i evolutionsbiologi vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Elefantens DNA till labbet

Love Dalén bestämde sig tillsammans med forskare från Danmark, Storbritannien och USA att gå till botten med mysteriet kring Linnés elefantfoster.

Redan för tio år sedan provade brittiska forskare att analysera DNA från navelsträngen på elefantfostret, men utan resultat. Men den här gången har Love Dalén och hans kollegor lyckats skrapat ihop ett prov inifrån magen på elefanten, där det fanns det gott om DNA bevarat.

Det som sedan undersöktes i labbet var DNA från de relativt lättåtkomliga mitokondrierna i cellen. Där syntes det tydligt vad det är för art:

– Resultaten både från DNA analysen och protein sekvenseringen, visar med all tydlighet att detta är en elefant från Afrika, vi kan till och med säga att den kommer från västra Afrika, säger Love Dalén.

Så var det så att Carl von Linné hade helt fel?

– Nej han hade inte fel när han artbestämde den, han gav alla elefanter ett namn, Elephas maximus, men han hade fel i att det bara fanns en art, senare lärde man sig att det fanns två arter, och idag vet vi tack vare DNA-analyser att det finns tre arter, säger Love Dalén, docent vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm

På jakt efter nytt exemplar

Men alla arter på jorden måste ha ett officiellt referensexemplar som forskarna kan gå tillbaka till, för att undersöka och jämföra med, så direkt efter det att Linnés elefantfoster avfärdats, så började jakten på ett nytt referensexemplar för asiatisk elefant.

– Och då började en ganska lång resa med att gräva i olika arkiv, där vi tillslut hittade ett annat exemplar som var ömnämnt och som Linné också hänvisat till, Love Dalén.

Ja, efter omfattande detektivarbete så har ett 400 år gammalt skelett i på ett museum i Florens nu korats som nytt referensexemplar – och det visar sig att den här asiatiska elefanten var en riktig kändis på 1600-talet:

– Vid den här tidpunkten fanns det en elefant som reste runt i Europa och gjorde olika trick, den kunde bland annat dra ett svärd med snabeln och liknanden, och vi är mer eller mindre helt säkra på att detta är samma elefant, den här elefanten hette Hansken, berättar Love Dalén.

Och elefanten Hansken var så populär att självaste av Rembrandt avbildade elefanthonan i en serie teckningar – så nu finns alltså det korrekt beskrivna referensexemplaret, även att beskåda som ett konstverk.

Nyttan med referensexemplaren

Men, man ju fråga sig vad de här referensexemplaren har för konkret nytta egentligen?

– Utan att ha de här referensexemplaren så kan vi ju inte ha ordning på vilka arter som finns och hur de ser ut. Just i det här fallet med elefanter har det aldrig varit något problem, det har ju inte funnits något tvivel om vad som är afrikansk och indisk elefant, det är ju bara att åka ner och titta på dem. Men generellt sätt är det mycket viktigt, säger Love Dalén.

Ett exempel på när det är viktigt att ha rätt referensmaterial, är när biologer undersöker maginnehållet hos döda, utrotningshotade rovfåglar, för att avgöra vad de behöver för föda:

– Till exempel är byten som fjällripa och dalripa år svåra att skilja åt, men just vissa ben kan man mäta längden för att skilja dessa arter åt. Och har man fel referensexemplar i det läget, så missförstår vi ju vad de har hotade rovfåglarna äter.