Göken må låta vackert, men den är ingen idealisk granne. Gökhonor ägnar sig nämligen åt så kallad häckningsparasitering. De lägger sina ägg i andra fåglars bon som sedan ruvar dem i god tro om att det är deras egna. När gökungen kläcks så puttar den ut de andra äggen ur boet och blir sedan uppfödd av sina intet ont anande låtsasföräldrar.

För att lyckas med det här snyltandet så utvecklar vissa gökhonor ett kamouflage. De har helt enkelt ändrat sin fjäderdräkt för att efterlikna sparvhökar, en vanlig rovfågel. På så sätt kan de ta sig fram till småfåglarnas bon utan att bli attackerade av boets ägare.

Och det är den här dynamiken, mellan småfåglarnas strävan att jaga bort inkräktaren och gökarnas förmåga att kamouflera sig, som är föremål för en ny studie som publiceras i Science.

Låtsashökarna kommer i två färger

Forskarna bakom studien har tittat närmare på förhållandet mellan gökar och rörsångare – en fågel som ofta utsätts för gökarnas parasiterande.

I England, där forskarna gjorde sina försök, så är det vanligt att gökhonorna har ett gråaktigt kamouflage för att skrämma bort rörsångare när de vill komma åt deras bon.

Men det finns också en annan, mer ovanlig variant av kamouflaget där gökens fjäderdräkt istället drar åt det rödbruna hållet. Sådana här dubbla färgvarianter, polymorfism, är ovanligt bland fåglar, och frågan som forskarna ställde sig var varför just gökarnas kamouflage kommer i två färger.

Ryktet om bluffen sprider sig

Svaret på frågan är att småfåglarna lär sig av varandra att skilja på gök och hök. Genom att sätta ut attrapper av gökar i de två olika färgvarianterna nära rörsångarnas bon kunde forskarna se hur rörsångarna blev allt mer djärva i sina försök att mota bort inkräktaren.

När en rörsångare så attackerade gökattrappen så såg grannen hur det funkade och gjorde därefter samma sak. Ryktet om att det var en låtsashök de hade att göra spred sig alltså snabbt genom grannskapet. Men när en attrapp av den andra färgvarianten dök upp så var rörsångarna tillbaka på ruta ett och gick på höktricket precis som innan.

Att ha två olika kamouflage hjälper alltså gökarna att lura rörsångarna, eftersom de bara verkar ha möjlighet att hålla reda på en sorts låtsashök i taget.

– Efter som rörsångarnas lärande är så specifikt, så blir det till ett urval som styr utvecklingen mot andra former av kamouflage hos gökarna, och så fortsätter kapprustningen, säger Rose Thorogood, en av studiens författare.

”Ett användbart trick”

I naturen kan man tänka sig hur en grupp rörsångare lär sig känna igen den gråa gökhonans kamouflage och lyckas mota bort henne. Men då – plats på scenen för den rödbruna gökhonan som skrämmer slag på rörsångarna och kan komma till att lägga sina ägg i deras bon.

– När sådana här härmande kamouflage blir mindre effektiva, så kan det vara ett användbart trick att för arter att utveckla sådan här polymorfism. Vår forskning visar att de enskilda rörsångarna inte bara går på sin egen erfarenhet när de ska avslöja ett kamouflage, utan även genom att studera hur andra gör, menar Rose Thorogood.

Enligt forskarna bakom studien är det här första gången man kunnat visa att social inlärning kan styra utvecklingen av härmande kamouflage och polymorfism inom en art.