Vi kliver ur bilarna, spänner fast skidorna och ger oss ut i ett långt led genom djupsnön. Det gäller att vara tysta, så inte björnen anar att något är på gång och lämnar sitt ide. Skotrarna med forskningsutrustningen blir därför kvar vid vägen.

Längst fram skidar Skandinaviska björnprojektets spårare med vad som ser ut som en teveantenn. Det är han som ska leda oss till idet. När signalen blir nog stark får vi andra ta skydd bakom de säkerhetsansvariga med skarpladdade gevär, närmast står bara en veterinär med bedövningspistol och förstås Sven Brunberg som ansvarar för hela fångstdelen.

En gänglig tonåring

Fotografen Arne får en bra bild in i idet. Där rör sig björnen oroligt, men forskarna lyckas träffa den med bedövningspilen i idet, så den somnar om på sin plats.

Björnen, som är gänglig som en tonåring, dras ut i solen. Den är tre år gammal och väger bara kring 50 kilogram. Nu förändras stämningen. Björnen sover, så det går att prata. Skotrarna körs fram och veterinärerna sätter genast i gång med provtagning. Såväl blod som urin och avföring ska samlas in. Dessutom gör en veterinär en biopsi i björnens lår och opererar ut ett par bitar fett och lite muskelvävnad. Allt lagras direkt, en del på torr is för att bevaras så intakt som möjligt.

Björnen är fet och glad

Ute på plats finns också en liten centrifug som direkt separerar plasman i blodet så den ska kunna bevaras. För någonstans här i björnens blod finns svaret på en rad frågor som forskarna ställer sig. Varför kan björnar ligga stilla så länge i sina iden, utan att vare sig få liggsår eller sämre benmassa – som vi människor får när vi tvingas ligga för länge i en sjuksäng?

Och hur kan en björn leva så gott med de extremt höga kolesterolnivåer som dess blod innehåller, när den går in i idet? Dessutom förvånas forskarna över hur någon så överviktig och orörlig som en björn på väg in i idet kan må så bra. Tänk om vi genom att studera björnens överlevnadsstrategi skulle kunna förstå mer om vår egen hälsa och komma till rätta med de vällevnadssjukdomar som präglar samhället idag. Vi som äter för mycket och rör oss för lite skulle kanske kunna lära oss något av björnen och inte bli så sjuka av vår egentligen osunda livsstil.

Men just den här förmiddagen i orsaskogen är det inte så många som funderar i de banorna. Här gäller det att få fram så bra prover som möjligt, snabbt ge björnen motgiftet som ska väcka den ur narkosen och så skuffa tillbaka den in i idet. Teamet har jobbat ihop i två säsonger nu och allt är imponerande effektivt.

Veterinärerna ser till att björnen inte far illa, de ger den syrgas och droppar i dess ögon för att de inte ska torka. Säkerhetspersonalen lastar utrustning och gräver ut idet när det behövs och forskarna ser till att just de prov de behöver ska tas.

Tiden rinner iväg

Ole Fröbert, den danske kardiologen verksam i Örebro, är ansvarig för det vetenskapliga upplägget. Hans vardag med hjärtsjuka patienter byts ett par gånger om året mot de här björndagarna i skogen. Han är övertygad om att människor ska kunna få nytta av det proverna som samlas in från björnarna visar. Målmedvetet tappar han upp mörkt venblod och ljust artärblod i otaliga provrör.

Sven Brunberg, som arbetat med björnarna i de här skogarna i snart 30 år, håller ett övervakande öga över sina gunstlingar. När provtagarna misslyckas med att få fram tillräckligt med urin avbryter han vidare försök. Björnarna ska störas så lite som möjligt och efter en timme börjar tiden rinna ut. Nu ska björnen väckas och forskningsexpeditionen vidare. Vi lastar upp allt på skotrarna, medan björnen bärs in i idet igen.

Björn nummer två

En lunchpaus i skogsbrynet senare är det dags för nästa björn. Den här har ett ide som ligger i en brant sluttning och det är tungt för oss ovana skidåkare att klättra upp för berget på skidor i den meterdjupa lössnön. Den här gången blir fångsten mer dramatisk.

Björnhonan vaknar och försöker fly från forskarna. De motar tillbaka den med järngaller och en fångare tar björnen i nackskinnet för att hejda den. Samtidigt skjuter man med bedövningspistolen och stiger åt sidan. Då rusar björnen ner för sluttningen, men redan verkar narkosen och efter ett par hundra meter stupar den.

Vi skidar mödosamt ner till den och samma procedur med provtagning återupprepas. Den här gången kan björnen inte lyftas tillbaka till sitt ide. Vi befinner ju oss flera hundra meter i från det och forskarna kan inte bära den genom den oländiga terrängen. Snabbt gräver de fram ett nytt ide under en gran och lägger in björnen. Den har börjat vakna till och rör på ögonen, så det blir bråttom ner till bilarna.

Ganska belåtet konstaterar fotografen Arne att det varit en strålande dag på jobbet. Bilderna är enastående, forskarna entusiastiska och vi rätt uppfyllda av vad vi varit med om. Björnar är betydligt större när de hoppar ut ur ett ide under en gran, än vad de verkar vara på teve och vi stod bara meter ifrån den när den rusade ut.

Nu åter till hotellet och så ska batterierna laddas inför morgondagens inspelning. Då ska vi bland annat få veta varför en fransk rymdforskare studerar björnar i Finnmarken.

Se reportaget i Vetenskapens värld nu på måndag