–  Ett lokalt bestånd kan försvinna i ett tråldrag. Då blir det stora effekter på hela ekosystemet, säger Kerstin Johannesson, professor i marinekologi vid Göteborgs universitet. 

Idag förvaltas strömming och sill inom EU som fyra grupper, så kallade bestånd, i områdena: Bottniska viken, egentliga Östersjön, Rigabukten och västra Östersjön. Detta trots att man vet att strömmingen i dessa områden kan delas in i delbestånd beroende på om de leker på våren eller hösten.

Lokal strömming kan utplånas

Forskning visar också att lokala strömmingsgrupper har unika gener som utvecklats under tusentals år för att tåla olika lokala temperaturer och salthalter i Östersjön. 

– Om ett lokalt bestånd raderas ut så är det inte säkert att andra sillar simmar dit istället, utan de andra håller till i sina områden som de anpassat sig till och då blir det tomt på sill där, säger Kerstin Johannesson.  

Kollaps riskerar att upprepas 

Det norska vårlekande beståndet av sill fiskades till kollaps på 60-talet. Trots att man sedan satte stopp för fisket i 30 år har sillen än idag inte återhämtat sig och man har idag en mycket lägre produktion än innan sillen överfiskades.   

– Det kan ta väldigt lång tid innan delbestånden återhämtar sig. Det är oklokt att driva fisket så långt, säger Henrik Svedäng, fiskforskare vid Stockholms universitet. 

Ovisshet kräver lägre kvoter 

Forskare vid Uppsala universitet har tagit fram en genetisk analysmetod som ska göra det lättare att urskilja lokala delbestånd av strömming. Men metoden är ny och ännu inte tillgänglig för fiskare.  

– Enda lösningen idag är att lägga sig på en betydligt lägre nivå, säger Henrik Svedäng. 

– Vi riskerar att stå där med några få bestånd kvar som kanske inte är så särskilt klimatanpassade eller har förmåga att klara framtida klimat, säger Kerstin Johannesson.