Båda grupperna, som med ett gemensamt namn kallas lobfeniga fiskar, intar en central position inom evolutionsbiologin.

Det var från lobfeniga fiskar som de första landlevande ryggradsdjuren utvecklades i slutet av devontiden för drygt 370 miljoner år sedan. Både lungfiskar och kvastfeningar är med andra ord närmare släkt med fyrfotadjuren än med övriga fiskar.

Frågan har i stället gällt vilken av de två grupperna som har äran av att vara våra direkta förfäder.

Levande fossil

Länge var kvastfeningarna de hetaste kandidaterna. De har också varit omgärdade av en aura av mystik eftersom de troddes ha dött ut för 70 miljoner år sedan men sedan upptäcktes livs levande i Indiska oceanen 1938. Få djur har förtjänat beteckningen ”levande fossil” bättre.

Den nya kartläggningen, som har utförts av ett internationellt forskarkonsortium, visar dock tydligt att lungfiskarna är fyrfotadjurens verkliga förfäder.

– Det råder inget tvivel. Vi jämförde drygt 250 gener hos lungfisken och kvastfeningen, säger Kerstin Lindblad-Toh, ledare för studien och professor i komparativ genomik vid Uppsala universitet.

På sätt och vis är detta logiskt eftersom lungfiskarna inte bara har början till ben, som kvastfeningarna, utan också lungor.

Oförändrat dna

Men kartläggningen, som publiceras i Nature, ger ändå djupa insikter i hur det gick till när fyrfotadjuren började utvecklades. Stora förändringar i arvsmassan har ägt rum, exempelvis hos de gener som styr luktsinnet och immunsystemet, vilket beror på att det är stor skillnad att leva i vatten och på land.

En annan intressant detalj är att de proteinkodande delarna av kvastfeningarnas dna förändrats mycket långsammare än hos något annat ryggradsdjur som granskats.

– Kvastfeningarna har levt nere i grottor på havsbottnen i hundratals miljoner år. Miljön där nere kanske är så stabil och oföränderlig att förändringar inte varit nödvändiga, säger Kerstin Lindblad-Toh.