Sannolikt var produktiviteten mycket högre. Växtligheten kunde med andra ord föda långt fler stora djur än vad fallet är i dag.
Detta gäller oavsett om de växtätande dinosaurierna var varmblodiga, jämnvarma, som däggdjur och fåglar eller kallblodiga, växelvarma, som ödlor.
Den kanadensiske paleontologen Scott Sampson skriver i en ny bok, Dinosaur Odyssey från University of California Press, att det inte finns någon annan förklaring än att jorden på den tiden måste ha varit annorlunda. Annars är det näst intill omöjligt att få ihop ekvationen mellan dinosauriernas energibehov och tillgången på föda.
Som exempel tar han upp situationen i västra Nordamerika i slutet av juratiden för 150 miljoner år sedan. Ett dussintal arter av de allra största dinosaurierna – de långhalsade sauropoderna – kan då ha samexisterat i samma ekosystem.
Enormt energibehov
Bland de mer kända kan nämnas giganter som Apatosaurus, Diplodocus, Brachiosaurus Camarasaurus och Supersaurus, med kroppsvikter på mellan 7 och 50 ton.
Om dagens elefanter är ett mått på hur mycket föda sådana megadjur behöver, är det lätt att konstatera att sauropoderna måste ha konsumerat kopiösa mängder vegetation, och satt enorma avtryck i miljön.
En av Sampsons kollegor, den amerikanske paleontologen Jim Farlow, har i ett experiment beräknat att en vuxen Camarasaurus på 40 ton troligen satte i sig 6 till 18 gånger så mycket växtföda som en vanlig biffko och hennes kalv. Den lägre siffran gäller om Camarasaurus var kallblodig, den högre om den var varmblodig.
Då bör man hålla i minnet att en biffko med kalv behöver en gräsyta på fyra till åtta hektar – per månad – för att kunna livnära sig. Behovet för en enda Camarasaurus bör alltså ha varit 72 till 144 hektar om den hade samma ämnesomsättning som en jämnvarm biffko, och 24 till 48 hektar om den var växelvarm.
Hur räckte utrymmet?
Även om man tar hänsyn till att växtligheten var annorlunda under juratiden och att dinosauriernas diet skilde sig från våra tiders idisslare, står det klart att sauropoderna krävde väldiga landområden för att hålla sig vid liv.
Ekvationen blir inte lättare att lösa av att ekosystemen rymde inte bara en, utan flera gigantiska arter som alla skulle leva på vad växtligheten förmådde producera.
Den avgörande frågan är hur utrymmet räckte till. Under juratiden var havsnivåerna betydligt högre än i dag, och kontinenterna följaktligen mindre – vilket krympte den potentiella livsmiljön för dinosaurierna.
Ännu märkligare blir det när vi tittar närmare på den efterföljande krittiden. Då steg havsytans nivå ännu högre. En tredjedel av hela det nuvarande Nordamerika låg under vatten. Ändå tycks det som om utbredningsområdet för många arter var begränsat till bara en mindre del av världsdelen.
Koldioxid gav mer mat
För att en art ska vara livskraftig får inte antalet individer sjunka till en alltför låg nivå. Alltså måste de växtätande dinosauriernas populationer ha varit relativt stora. Hur kunde så många gigantiska, energikrävande djur överleva på en relativt liten yta?
Sampson har inget givet svar på gåtan. Han misstänker att sauropoderna inte var jämnvarma som däggdjur, utan hade en ämnesomsättning som låg någonstans mittemellan däggdjur och moderna ödlor. Detta minskade deras energibehov.
Men den avgörande faktorn var sannolikt att ekosystemen var extremt produktiva. Koldioxidhalterna var mycket högre än nu, vilket gynnade växtligheten. Enligt vissa beräkningar kan växternas biomassa ha varit dubbelt så hög som i dag. Detta är tills vidare den mest troliga förklaringen till hur de enorma djuren kunde livnära sig.
Roland Johansson/TT