Juno sköts upp i augusti 2011, och har sedan ganska exakt ett år sedan legat i en så kallad polär omloppsbana runt Jupiter för att kunna studera planetens nordpol och sydpol. 

– Det har funnits flera sonder kring Jupiter tidigare, men de har aldrig lyckats komma så nära och lyckats mäta så noggrant. Tidigare har man inte heller studerat polarområdena, säger Jan-Erik Wahlund som är rymdfysiker vid Uppsala universitet. 

Enorma cykloner 

För första gången har man nu kunnat studera de enorma ovalformade områdena som finns vid Jupiters båda poler. 

– Fram träder ett kaos av cykloner i oerhörd detalj. Det är intressant att Jupiter och Saturnus, två stora gasplaneter som mest består av väte och helium, uppvisar så stora skillnader, säger Jan-Erik Wahlund. 

De största cyklonerna på Jupiter är mer än 1400 kilometer stora. I jämförelse är Sverige ungefär 1572 kilometer långt.  

Starka magnetfält 

På Juno finns också instrument för att undersöka Jupiters magnetfält, gravitation och atmosfär. Magnetfältet hos Jupiter visade sig vara starkare än man tidigare trott, ungefär tio gånger starkare än jordens egna magnetfält.  

Men det var mätningarna av Jupiters gravitationsfält som var mest omvälvande för forskarna.

Tidigare fanns flera förklaringsmodeller om hur Jupiters innandöme ser ut, och man var relativt säker på att planeten hade en fast kärna. De nya mätningarna stämmer dock inte överens med de tidigare modellerna.

– Det man måste göra nu är att utnyttja dessa noggranna mätningar och anpassa dem till nya modeller. Man känner inte till den inre strukturen så väl som man trodde, säger Jan-Erik Wahlund.

De båda studierna som presenterar de första resultaten från Juno är publicerade i den vetenskapliga tidsskriften Science.