1997 tog forskare dna från ett får och stoppade in i en tom äggcell. Den fick spendera några dagar i ett laboratorium medan den delade sig och tillslut blev en cellklump, en så kallad blastocyst. Det här tidiga embryot placerades i en surrogatmamma som några månader senare födde fåret Dolly.
Nu har amerikanska forskare använt samma metod för att få fram mänskliga embryonala stamceller. Äggcellen som fått sin cellkärna utbytt växte under några dagar till en blastocyst. Men istället för att placera det här kloningspaketet i en livmoder satte forskarna stopp för embryots utveckling.
Etiska problem
Målet är inte att klona en människa utan att komma åt stamceller. Det är nämligen först efter sju dagar som cellerna börjar specialisera sig och bestämma vilken typ av vävnad de ska bli. Innan dess är alla celler embryonala stamceller, och har potential att bli vad som helst.
Hade forskarna låtit blastocysten utvecklats vidare i en livmoder hade det kunnat bli en människa, detta och det faktum att man behöver riktiga mänskliga ägg för att få fram stamcellerna gör att en del tycker att metoden är etiskt tveksam.
– Vissa tycker att man offrar ett embryo för att ta fram sådana här stamcellslinjer, säger Charles Hanson, docent och stamcellsforskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, det och att man använder exakt samma teknik som vid kloning av individer i startskedet gör det känsligt.
Men om tekniken funnits länge, varför har det inte gjorts på människoceller tidigare?
– Luften gick ur de tankarna när iPS-stamcellerna togs fram, då behövde man inte ta den här etiskt kontroversiella vägen via embryon.
iPS-celler var det som gav Shinya Yamanaka nobelpriset i medicin förra året. Det är vuxna celler, till exempel hudceller, som man lyckats backa tillbaks till stamcellsläget. Målet är att embryonala stamceller i framtiden ska användas vid behandling av sjukdomar som till exempel Parkinsons sjukdom eller skador i ryggmärg eller på näthinnan.
Fördelen med iPS-celler är att de är skräddarsydda och passar just den person som donerat hudcellen, nackdelen är att faktorerna som används när man backar cellen riskerar att leda till cancer.
Vad är bättre med den här kloningsmetoden jämfört med iPS?
– Det går inte att säga nu, personligen tror jag att stamcellslinjer som kan tas fram på olika sätt i framtiden kan visa sig vara bra för behandling av olika sjukdomar.
När det kommer till cancerrisk då?
– Man vet inte hur stor risken är för någon av de här metoderna. Eventuellt kan cancerrisken vara något större med iPS eftersom du stoppar in gener som gör att cellerna blir stamceller.
Nu när det här visade sig fungera, tror du det finns risk att forskare försöker klona människor?
– Jag är inte ett dugg orolig för det. Alla som kan något i forskningsfältet vet att det i nuläget är sådan liten chans att lyckas och så mycket som kan gå fel på vägen. Men om man etablerar den här tekniken framöver och skapar en kunskapsbas så finns det såklart en möjlighet, man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte.