Slutsatsen dras i en studie av hur passagerare och besättning agerade när fartygen Titanic och Lusitania med tre års mellanrum på 1910-talet förliste i Atlanten. Rönen publiceras i den amerikanska vetenskapstidskriften Pnas.

Australiska och schweiziska forskare har studerat listorna över passagerare och överlevande från båda fartygen och noterat de ombordvarandes kön, ålder, nationalitet, familjerelationer och vilka som reste i första, andra respektive tredje klass.

De fann att fartygen hade ungefär samma fördelning av människor efter kön, ålder och socialgrupp. Andelen besättningsmän var också ungefär densamma. Dessutom var bristen på livbåtar lika stor och ungefär lika många överlevde, runt 30 procent, de båda förlisningarna.

Ändå skiljde det sig kraftigt vilka som överlevde de båda katastroferna. Studien ger forskarna nya insikter i mänsklig själviskhet respektive ett altruistiskt, oegennyttigt, beteende.

Unga och starka överlevde

Lusitania befann sig i maj 1915 utanför Irlands sydkust när fartyget med 1 949 passagerare torpederades av en tysk ubåt. Hon sjönk på bara 18 minuter och den korta tiden gjorde att det enligt forskarna rådde djungelns lag ombord på det snabbt sjunkande Lusitania.

I den extrema situationen och minutstriden om överlevnad dominerade det själviska beteendet och kampen var stenhård om vem som skulle lyckas rädda livet. Det handlade inte bara om att kapa åt sig en plats i en livbåt, det gällde också att vara tillräckligt stark och vig för att orka hålla sig kvar i båten eller att ta sig upp igen om man ramlat överbord.

Den korta tiden gjorde att eventuella altruistiska, osjälviska, tankar kastades överbord och alla försökte rädda sig själva. Det var enligt studien de unga och starka som klarade sig bäst. Av de 636 överlevande var de flesta mellan 16 och 35 år, merparten män. Totalt 1 313 människor förlorade livet på Lusitania.

Kvinnor och barn först

Titanic var på sin jungfruresa med 2 207 passagerare på väg till New York när hon i Norra Atlanten krockade med ett isberg. Det dröjde två timmar och fyrtio minuter innan fartyget gick till botten, en tidsrymd som enligt forskarna blev avgörande för vilka som kunde räddas till livet.

Passagerarna på det långsamt sjunkande fartyget hade längre tid att reflektera och följa sociala normer. Många agerade ”ridderligt” och följde på uppmaning av kapten och besättning devisen ”kvinnor och barn först”. Män på Titanic var betydligt villigare att avstå en plats i livbåten än de på Lusitania.

Följaktligen överlevde långt fler barn och kvinnor i fruktsam ålder där, medan få män klarade sig. Barn hade 15 procents större chans att överleva än vuxna och personer med barn hade 20 procents större utsikter att överleva än de utan barn. Kvinnor hade 53 procent större chans att klara sig än män.

Gräddfil för rika

Studien visar också tydligt det som skildrats många gånger tidigare, att de rika förstaklasspassagerarna på Titanic hade gräddfil till livbåtarna. De favoriserades av besättningen vilket ledde till att dubbelt så många överlevde i första klass som i andra och tredje klass.

Även kaptenen på Lusitania gav order om att kvinnor och barn skulle sättas i säkerhet först. Men eftersom fartyget sjönk så snabbt och livbåtarna på grund av tekniska problem aldrig kunde firas ned fick uppmaningen ingen effekt.

På Lusitania klarade sig förstaklasspassagerarna till och med sämre än resande i tredje klass. Mycket få barn och äldre klarade sig ? de som överlevde var framför allt unga vuxna, ungefär lika många kvinnor som män.

Forskarna har analyserat tänkbara orsaker till varför människor, trots väldigt lika förutsättningar, handlade så olika på de båda fartygen. De anser att den enda rimliga förklaringen är tidsrymden innan fartygen förliste, en dryg kvart jämfört med nära tre timmar. Men de utesluter ändå inte att en del andra omständigheter kan ha bidragit.

P O Lindström/TT