Det var för cirka tio år sedan som Y-kromosomens snara undergång basunerades ut över världen, sedan forskare upptäckt att en mycket stor andel av de ursprungliga generna på kromosomen gick förlorade i början av dess utveckling.

Det sistnämnda är helt riktigt. Men slutsatsen var felaktig, att döma av de nya studierna. De gener som är kvar tycks vara mycket livskraftiga och har bevarats i stort sett oförändrade i minst 25 miljoner år – ett ”elitgäng av gener” som forskarna själva uttrycker det.

Från dinosauriernas era

Studierna, som redovisas i Nature, har utförts av två olika forskargrupper. De har granskat Y-kromosomen inte bara hos människan utan även hos en rad andra däggdjur, plus den könsbestämmande W-kromosomen hos fåglarna.

Analyserna antyder att Y-kromosomen uppstod hos en anmoder till däggdjuren för 181 miljoner år sedan, under juratiden, och ärvdes sedan av såväl de moderkaksförsedda däggdjuren som pungdjuren.

Relativt snabbt, i början av kromosomens evolution, utplånades det mesta av dess innehåll. Bara några få procent av generna blev kvar.

Livsviktig funktion

Detta gäller intressant nog även för W-kromosomen hos fåglarna, vilket antyder att den snabba förlusten av gener hos vår egen linje inte var någon udda händelse, utan snarare ett uttryck för en mer generell typ av evolutionär utveckling.

Forskarna noterar också att Y-kromosonen inte bara är en simpel tryckknapp för könsbestämning. De få gener som är kvar har många olika uppgifter. Några av dem påverkar celler och vävnader i hela kroppen. Andra samverkar med andra gener i arvsmassan. De är följaktligen helt avgörande för individens – läs mannens – överlevnad.