– En mycket intressant sak med Jurij Gagarins rymdfärd för 50 år sedan var att många universitetsforskare hävdade att han skulle dö av något slags inre drunkning på grund av att lungorna fylldes med blod.

– Det kom nog som något av av en chock för dem att Gagarin inte dog på det viset utan klarade sig alldeles utmärkt. Senare forskning har visat att lungorna mår alldeles utmärkt när man är i tyngdlöshet, säger Dag Linnarsson.

Felaktiga gissningar

Farhågorna baserades på gissningar, säger han, och väldigt många gissningar håller inte. Själv ansökte han redan 1976, när han arbetade i USA, om att få forska ombord på rymdstationen ISS.

– Då gissade jag och mitt team att lungorna till och med skulle fungera ännu bättre i tyngdlöshet än på jorden. Luften och blodet i lungorna borde ju fördelas på ett absolut optimalt sätt i tyngdlöshet, när inte tyngdkraften drar blodflödet till lungornas nedre delar.

– Men när vi till sist fick göra våra experiment i början av 90-talet visade det sig att dessa gissningar också var helt fel, säger han. Lungorna är anpassade till att verka vid normal gravitation och syretransporten blir inte bättre i tyngdlöshet, men inte heller sämre.

Lungorna är alltså inget problem, däremot är längre vistelser i tyngdlöshet inte bra för musklerna, som förtvinar. Man måste träna mycket.

– Den idealiska träningsmöjligheten är inte uppfunnen än, säger Dag Linnarsson. Det vi prövar nu är att snurra folk i en liten centrifug så att man ökar tyngkraften. Då kan de få tyngdkraft och träning samtidigt och det skulle vara bra för muskulatur och skelett.

Men blir man inte yr?

– Jo det är ett av problemen, att man sannolikt blir det. Men inför en kommande färd till Mars måste man vara tillräckligt tränad för att klara sina muskler och sin blodcirkulation. På Mars finns ju ingen som kan hjälpa en... Rymdpromenader är också väldigt fysiskt påfrestande, säger Dag Linnarsson.

Det låter lite riskabelt. Men det måste det ha varit att skicka upp Jurij Gagarin också?

– Det var det och jag tror man chansade rätt vilt. Det gjorde amerikanerna också. Det sades att sannolikheten för att någon skulle stryka med under de första månfärderna var kanske 20 procent. Men det gick bra! De hade lite incidenter men det var ingen som dog i samband med månfärderna, konstaterar Dag Linnarsson.

– Däremot har 18 människor fått sätta livet till på grund av tekniska fel, fyra ryssar och 14 amerikaner. Challengerolyckan skedde vid starten medan Columbia förolyckades på vägen ner. Jag kände det gänget väl eftersom vi hade tränat dem för olika medicinska experiment.

Hade du då några funderingar kring det rimliga med att skicka upp människor i rymden?

– Ja visst började jag fundera på vad jag höll på med. Men jag fortsatte och det som egentligen avgjorde saken var mina studenter. Vi pratade om ifall det var etiskt riktigt att låta människor ta de här riskerna och de tyckte nog det i alla fall. Men jag skulle inte rekommendera mina barn och barnbarn att bli astronauter!

Men finns det någon direkt nytta med den här forskningen, bortsett från för astronauterna själva?

– Ja det gör det, men sedan kan man diskutera om det är värt alla pengar. Flera länder vill av olika skäl skicka upp människor i tyngdlöshet och då tycker jag som forskare att det finns en del intressanta experiment som bara går att göra då. Man kan lära sig nytt om till exempel blodtrycksregleringen och lungorna fungerar. Det är unika kunskaper, säger Dag Linnarsson.

– Men om någon frågat om jag ville satsa alla dessa miljarder enbart för att lösa det här problemet, då skulle jag använda dem till något annat!

Experiment med måndamm

Nu experimenterar hans forskargrupp också med vad som händer om lungorna utsätts för giftigt måndamm.

– De metoder vi utvecklar kan komma till stor nytta för till exempel gruvarbetare och folk som jobbar i dammiga miljöer, säger han.

Dag Linnarsson har också haft möjlighet att undersöka kosmonauter och astronauter som varit i tyngdlöshet i ett halvår.

– Kroppen glömmer delvis bort hur blodtrycket ska regleras när tyngdkraften inte är där. De har svårt att gå och stå när de kommer tillbaka. Men det går över på fem-sex dagar. Ett liknande problem som för patienter som legat till sängs länge och ska resa på sig.

Blir sjösjuka

– Känsel och balanssinne sätts också ur spel och man kan bara använda synen för att veta vad som är upp och ner. Astronauternas hjärnor får programmera om sig. Det tar tre till sju dagar och under tiden är man sjösjuk. Så de mår pyton de första dagarna.

– Forskning inom ”rymdsvängen” har haft ganska stor betydelse för förståelsen av balansrubbningar och olika typer av sjukdom i balansorganen, slår Dag Linnarsson fast.

Men det låter ändå som ganska lindriga symtom som drabbar människor i tyngdlöshet?

– Ja om man är välmotiverad och vet vad som väntar, då klarar man det. Nutida uttagningar till att bli astronaut är ju väldigt sofistikerade. De psykologiska egenskaperna är oerhört viktiga, säger Dag Linnarsson som själv var med och valde ut svenske Christer Fuglesang till utbildning till astronaut.

Men bortsett från den medicinska forskningen, tycker du själv att det är någon mening med att skicka upp människor i rymden?

– Ja det är ju en rätt fantastisk egenskap att människan vill upptäcka nya horisonter hela tiden. Och det internationella samarbetet har en viss politisk betydelse, det håller dörrar öppna.

Om man ser ytterligare 50 år framåt, var tror du vi hamnar då när det gäller rymdfärder?

– Jag tror att redan om 25 år har vi de första människorna på Mars.

Maria Holmin

maria.holmin@svt.se